Den senaste tiden har diskussionen om utvisning av kriminella blivit märklig. Regeringens ibland klumpiga hantering har skymt det som egentligen spelar roll. På samma sätt har fallet med gymnasieflickan Meya – som våldtogs “för kort tid” – kommit att handla mer om juridiska tolkningar än om kärnan i frågan.

Huvudregeln borde vara självklar: den som inte är medborgare och döms till fängelse ska utvisas. Punkt. Det finns inga goda skäl för att någon som begår ett så allvarligt brott ska få stanna.

I många fall finns redan ett tydligt kontrakt: begår du brott, bryter du avtalet med landet du vistas i – och förlorar rätten att vara där. Så fungerar arbetskraftsinvandring, och det borde gälla all invandring.

För flyktingar gäller särskilda regler. Skyddsbehovet väger tungt, och därför satte man från början en hög tröskel för utvisning. Tanken var att skyddsstatusen skulle väga tyngre än nästan allt annat. Men i praktiken innebär det att gärningsmannens rätt till skydd prioriteras högre än brottsoffrens rätt till trygghet.

Det är en märklig värdering. Den som får skydd i Sverige får mat, bostad, pengar, utbildning, vård och mycket annat. Det enda grundläggande motkravet är att inte begå brott. Är det ett orimligt krav? Självklart inte!

De flesta människor går genom hela livet utan att hamna i fängelse. Kravet att avstå från grova brott borde vara det mest självklara av alla. Fängelsestraff handlar inte om småsaker – inte fortkörningar, felparkeringar eller bagateller – utan om allvarliga överträdelser.

Regeringen har lovat att se över de internationella konventioner som styr hur människor kan utvisas. Det är bra. Problemet är att det är långsamt och kan avbrytas vid ett maktskifte. Framförallt bör man vara tydlig i andra änden – i vad som faktiskt förväntas av den som vill leva här.

Det talas om ett “sverigekontrakt” – ett avtal där man lovar att respektera svenska lagar och värderingar. Risken är förstås att det blir ännu en bunt papper utan verklig betydelse. Men här kan Sverige lära något av USA.

Vid inresa till USA måste man intyga att man inte har begått eller planerar att begå brott, inte deltagit i folkmord, inte är terrorist, och så vidare. Det låter komiskt ur ett svenskt perspektiv – vem skulle erkänna något sådant? Men poängen är inte att någon ska försäga sig, utan att man skriver under på ett löfte.

Bryter man det löftet, har man brutit mot ett avtal och i många fall begått ett brott. Då är det enkelt att kasta ut någon.

Sverige skulle kunna göra samma sak. Ett tydligt kontrakt: du förbinder dig att följa svensk lag, och du vet att fängelsedom också betyder utvisning.

För grova brott är ingen olycka. Det är ett val. Och den som väljer brottet väljer också bort Sverige.

Läs även: AR-frågan är en studie i politisk feghet

Följ mig gärna på X/Twitter