Hanteringen av Palestinarörelsens aktivister har fullständigt havererat. Inom loppet av ett dygn har både en minister – Maria Malmer Stenergard – och en riksdagsledamot – Jessica Stegrud – utsatts för hot eller våld.

Vad händer? Jo, det offentliga Sverige tittar bort. Igen.

Detta är ingen slump, utan resultatet av aktivt undfallenhet. När bilkortegerna efter Hamas pogrom den 7 oktober 2023 tilläts rulla genom svenska städer utan vare sig polisiär åtgärd eller medial analys, sändes ett tydligt budskap: Ni får hållas. Hatet mot Israel, mot judar, mot väst, fick sin frizon. Det var acceptabelt att åka och fira massmord.

Och vad hände? Blev rörelsen tacksam? Lade den band på sig? Självklart inte. Den blev – precis som varje rörelse som inte möter motstånd – mer aggressiv, mer våldsam, mer konfrontativ. Det enda förvånande är att de senaste dagarnas våld inte har skett tidigare.

Radikaliseringen går i realtid – och den går globalt. I USA har två attacker mot judar ägt rum bara de senaste veckorna. Gärningsmännen ropade i bägge fallen ”Free Palestine”. Det är den nya krigsropet.

Det vore naivt att tro att Sverige skulle undantas och att våldet inte kommer att drabba oss.

Attacken mot Jessica Stegrud markerar ett nytt stadium. Här har vi en folkvald politiker som angrips och hotas – men lämnas i stort sett utan stöd. Medierna teg i början, och när de till sist rapporterade, försökte de förminska händelsen: ”hon konfronterades”, hette det. Som om någon bara ställt en obekväm fråga.

Var fanns upprördheten då? Var var de stora rubrikerna, de fördömande kommentarerna?

Jämför detta med hur medierna reagerade när Alice Teodorescu Måwe misstänktes för våld mot en tjänsteman. Eller när ett möte i Gubbängen, med Vänsterpartiet och Expo angreps. Då gick det blixtsnabbt – till förstasidor, till ministrar, till fackliga protester som alla slöt upp bakom de angripna. Anfall på politiker är i första hand angrepp på demokratin.

Men när det är en borgerlig kvinna - då är det plötsligt inte lika bråttom. Då tonas det ner. Då är det hon som ifrågasätts. SVT, kanske inte förvånande, ställer frågan: Varför gick du inte därifrån? Som om det självklara vore att en riksdagsledamot ska fly från aggressiva aktivister. Frågorna borde i stället ha riktats till polisen: Varför ingrep ni inte?

Det är symptomatiskt för vår tid. Vi har släppt in Mellanösterns mest destruktiva konflikt i vår politik – och vi gör ingenting när den slår rot. Inte bara i form av Israelhat. Utan också i form av judehat, demokratiförakt och våldsromantik.

Och låt oss vara tydliga: detta handlar inte om ”fredliga demonstranter”. Det handlar om en rörelse som vill ha konflikt. Som söker konfrontation. Som vägrar acceptera gränser – bokstavligt och bildligt.

De vinner dessutom. Palestinarörelsen kan fritt visa sig med pins, tal, flaggor och liknande. Deras demonstrationer angrips inte och de hotas inte.

Men de andra har tystnat. Skulle vi se samma sak för Israel? Israeliska flaggor? Pro-israeliska tåg genom städerna? Självklart inte. Då skulle aggressiviteten komma och det skulle sökas konfrontation. Säkert skulle de pro-israeliska anklagas för att provocera.

Men för Palestinarörelsen gäller andra regler. Det är tydligt. Och det är farligt.

Journalisten Inas Hamdan vågade skriva om terrorromantik – och blev hotad i sitt hem. Hon är långt ifrån ensam. Hoten ökar. Självcensuren breder ut sig. Det fria ordet pressas tillbaka – inte av staten, utan av en rörelse som vet att den får hållas.

Och det värst är att stora delar av oppositionen applåderar. Vänsterpartiet orkar knappt ens spela att de är emot antisemitismen. Magdalena Andersson låter Vänsterpartiet hållas, med blicken i fjärran, drömmande om att bli statsminister med stöd av Vänsterpartiet. Och i kulisserna hejar även Socialdemokraternas aktivister på.

Resultatet? Riksdagsledamöter som tar sidoentréer. Som planerar sin väg till jobbet som om de vore måltavlor – vilket de är. Det är en skam. Sverige ska vara en trygg demokrati, inte ett land där våra folkvalda går med oro i kroppen.

Men vi upprepar våra gamla misstag. Precis som när vi lät gängen växa, framväxten av parallella samhällen och nu låter vi denna rörelse breda ut sig – medan myndigheter, polis och medier backar undan.

Palestinarörelsen har förstört något som fungerat väl i årtionden: möjligheten att demonstrera utanför riksdagen. Förvisso har där funnits udda figurer, till och med sådana som medvetet stör eller stökar. Men det har varit fredligt. Det har handlat om politik och har varit en del av demokratin.

Det här är något annat. Det är hat. Det är hot. Det är våldets språk. Och de ”fredliga tanterna” som står där sida vid sida? De vänder sin ilska mot politikerna – men blundar för våldet i sina egna led. Det gör dem inte oskyldiga. Det gör dem medansvariga.

Om vi inte agerar nu kommer notan bli hög. Riksdagen blir otillgänglig. Demonstrationer begränsas. Säkerheten höjs. Demokratin drar sig tillbaka – och våldet tar platsen.

Men det behöver inte bli så. Om vi står upp nu. Om vi markerar. Om vi säger: Ni gick för långt, nu måste ni backa.

Läs även: En lektion i socialism