JRR Tolkien är en av världens absolut mest inflytelserika och skickligaste författare. Han har påverkat både litteraturen och hur vi uppfattar världen. Hans stora svaghet är hans platta skurkar. De onda personerna i hans värld är urtråkiga, de saknar djup och framförallt drivkrafter som är intressanta. Delvis har det sin rot i den övergripande metaforen men synen på ondska har slagit rot utanför Midgård. Ondskan som en kraft som bara är destruktiv är vanlig.

Såväl orcher som Sauron själv vill ha en värld av aska, slagg och ruiner. Ondskan är så mörk att man nästan tror att Sauron rycker benen av smådjur för att vila. Ingen kan tvivla på vem som är ond och god, inte ens Sauron själv.

Vår värld är mer komplex men bilden av den svartvita ondskan finns där och det är långt ifrån ovanligt att ondskan förirrar sig och tror den är god. Den uppfattar att den vill något positivt – oavsett om det är nazisterna tyska paradis Tredje riket, kommunisternas klasslösa samhälle eller ekofascisternas vildvuxna planet med några få människor som lever i harmoni med naturen och bara äter fallfrukt. Alla uppfattar de sig som några som slåss för det goda, och är något slags beskyddare eller räddar världen. Även om deras verklighet är lika smärtsam för världen som Saurons värld av aska och slagg ser de inte likheten. De är ju de goda.

Efterspelet efter den 7 oktober har skapat en sådan skenbild hos många. I Västvärlden har det utbrutit ett hat och våld mot judar som vi har sluppit de senaste åttio åren. I spåren av pogromen har inte antisemitismen bara visat sitt ansikte utan vrålar oss varje dag i ansiktet så att vi dränks i saliv.

Hatbrotten mot judar i Sverige har ökat med 50 procent sedan pogromen. Bilkorteger har åkt genom städer och firat att människor mördas för att de är judar. Mönstret är det samma över hela Västvärlden. Det finns inte ens skam över en öppen antisemitism utan vi ser både artistupprop och kändisar som vrålar om att Israel ska förintas.

Läs även: Greta Thunberg skrek ”krossa sionismen” utanför Israels ambassad

Malmö är inte förvånande värst i Sverige. Att polisens behöver göra en enorm insats under Eurovision, uppbackad av danska och norska poliser, väcker förvånansvärt lite uppmärksamhet. Särskilt som motivet till de förväntande kravallerna är rasism, en protest mot att en judinna ska få sjunga. Sedan många år är den svenska offentliga synen på antisemitism att hålla en enskild människa ansvarig för Israels agerande en form av antisemitism.

I USA går det som vanligt längre men ofta är Europa bara lite bakom. När studenter blockerar judar från att komma in på amerikanska universitet ser de inte parallellen med 30-talet. De kan inte se att 30-talets bruna skjortor har bytts mot en mer hipsteranpassad palsestinasjal. Inte heller tycks de som protesterar förstå att kravet ”från floden till havet” inte är ett rop på en demokrati där folk lever i harmoni utan ett rop på folkmord och etnisk rensning. De judiska befolkningarna i de palestinska områdena är sedan länge utplånade – antingen genom flykt eller mord. Ingen kan ha något tvivel om vad som händer om Hamas eller andra organisationer tar över från floden till havet. De organisationerna delar nazisternas vision om ett område som är ”judenrein”.

Väldigt få skulle ställa sig i en demonstration och skrika ”judenrein”, men det kanske kommer. Däremot går det bra att vråla liknande slagord: Krossa sionismen, från floden till havet eller andra på samma tema. På samma sätt är många blinda för likheten i kraven att bojkotta judiska varor då och nu. Historien upprepar sig, men den rasism som sveper fram är ingen fars utan blodigt allvar.

Ett exempel är Jonna Sima. Hon har ägnat en inte obetydlig del av de senaste decennierna med att varna för 30-talets återkomst. När judiska studenter inte får komma in på universitet, det framförs önskningar om att judiska studenter ska bli de nästa som mördas och liknande vidrigheter så går Sima på bio. Hon beskriver biobesöket i en krönika.

Hon träffar en ”verklig veteran inom svensk politik”. De antisemitiska utbrotten på Columbia-universitet beskrivs som:

”Min bänkgranne i salongen beskrev ändå hoppfullt studentprotesterna på Columbia University i New York. De som nu har spridits till andra amerikanska universitet och där studenterna kräver att USA bojkottar all handel med Israel.”

Det är en dumhet jämförbar med att tro att ett KKK-möte är en tidig repetition inför Lucia. Låt vara att stjärngossarnas strutar är ett par nummer för stora och har halkat ner och skymmer sikten.

Läs även: Columbia Universitys ledning granskas för anti-israeliska protester

Världens ondska är väldigt olik Tolkiens. De som skriker, ockuperar universitet, åker bilkorteger för att fira en pogrom eller förväntas vandalisera Malmö i samband med Eurovision ser sig inte som orcher som kommenderas ut för att förvandla världen till aska. De ser sig som de goda, de som vill uppnå något gott.

Den förvirringen är en viktig del i det som sker i dag. Ingen vill se sig som den som lägger världen i aska. I stället är alla alver, upplysta, rena och goda, som slåss för det goda och ljuset.

Inte skulle väl alver ha några likheter med de SA-män som på 30-talet förhindrade judiska studenter att komma in på universiteten eller krävde bojkott av judiska butiker? Inte kan väl palestinasjalen ha kommit att få likheter med de bruna skjortorna? Och de sprayade hakkorsen måste väl ändå vara meta-ironi?

Trots varningssignal efter varningssignal – tusentals raketer mot civila, pogromen 7 oktober, massmordet på Nova-festivalen, våldtäkterna, kidnappningarna och inte minst alla likheter med 30-talet, verkar folk inte kunna se vad det är de stödjer.

Eller så är de inte nyttiga idioter utan genuint onda.

Läs även: ISK-skatten måste sänkas