Parisa Liljestrand har på ett par dagar gått från att vara en av regeringens doldisar till att bli den kanske mest diskuterade ministern. När hon höll ett tal på invigningen av Göteborgs filmfestival buades hon ut av publiken, reste hem och sen har tidningarna kokat och kultursverige har rasat. Stor underhållning.

Liljestrand hade integriteten och styrkan att ställa sig inför en bidragsberoende bransch och förklara att det finns bättre användning av skattemedel än att betala för film som ingen vill se. Det är inte bara modigt utan också ett viktigt budskap.

Kontrasten mot veckan innan när de politiska budskapen haglade var väldigt talande.

Talet bröt ett tabu genom att påpeka att även film är kommersiell verksamhet. Hon visade att det som gör att svensk film lever i ett slags kroniskt tillstånd av kris är att för få vill se den. Att svensk filmindustri aldrig riktigt klarar sig handlar i grund och botten om att den inte roar folk. Det är smala saker som några få gillar och det räcker inte för att täcka kostnaderna. Då sticker man händerna i skattebetalarnas fickor för att täta läckorna.

Läs även: Talet som retade gallfeber på kultureliten

Liljestrand berättade att nu tar regeringen tag i kulturfrågor. Kulturministern jobb är inte – och där instämmer många – att företräda kulturbranschen i regeringen utan att företräda folket mot kulturbranschen. En radikal tanke tycktes det, att underställa även kulturpolitiken under demokratin. Men är man tillräckligt bortskämd blir självklarheter provocerande.

Liljestrand påpekade att hon varken ville vara branschens bästa kompis eller att ge bort anslag utan frågor. Det är bra saker, väldigt bra. Men också något som borde vara självklarheter. Tråkigt nog har hon inte talat om nedskärningar.

Parisa Liljestrand är min typ av kulturminister. Tuff och orädd och bryr sig om kulturskaparens villkor i form av att skapa ett vettigt regelverk. Om folk kan sälja eller inte sälja sin produktion är deras ansvar på samma sätt som det är för chipsproducenter, byggarbetare eller andra. Staten skapar regelverket och varje producent ansvarar för sin verksamhet.

Reaktionen är tröttsamt förutsägbar. Liljestrand blir anklagad för att vara okunnig, så är det alltid. Antingen håller man med kulturfolket eller så är man okunnig. Öser man skattepengar så är man kunnig, säger man nej så är man okunnig. Med samma logik brukar det heta att ju mer beroende kulturvärlden är av skattepengar desto friare är den.

Grunden för svensk kulturpolitik är att några är fria på andras bekostnad. Vanligt folk går till jobbet och jobbar ihop en lön, delar av lönen går i skatt, och delar av skatten går till kulturen. Pengar som ges till kulturarbetare för att de ska kunna producera saker som för få vill konsumera för att det ska bli lönsamt. Frihet på andras bekostnad kan inte bli tydligare, och det märkliga är att konstnärlig frihet brukar vara att göra saker som få uppskattar men ändå få betalt.

Vår tid har en enormt välfungerande kulturproduktion. Netflix, Amazon, HBO och mängder av andra streamingtjänster spottar ur sig film och serier. På musiksidan finns flera liknande tjänster till exempel Spotify, Soundcloud, Tidal eller Youtube där en producent bokstavligen kan gå från okänd till megastjärna på en vecka. Liknande finns med böcker, datorspel och annan kulturproduktion.

Det finns inga problem att producera och det produceras löpande väldigt god kultur. Däremot finns en elit som ser andra människors pengar som en så självklar rättighet att det är en provokation, till och med ett tecken på att någon är obildad, att våga ifrågasätta det. Det är en ganska rolig reaktion, att antyda att bara den upplyste förstår varför kulturen måste få leva på andras arbete. Och kan man inte skrämma någon genom att kalla denne obildad är nästa steg givetvis att tala om att man är föraktfull mot kulturen.

Kulturen å andra sidan är bland det mest föraktfulla som finns. En krets som är så van att leva på andras bekostnad att det finns något skumt med de som lyckas tilltala en tillräckligt bred publik för att försörja sig. Då har kulturskaparen sålt sig, kommersialiserats och är inte längre lika fin.

Det vore glädjande om Liljestrand står på sig och löper linan ut och på riktigt börjar ta ansvar för skattebetalarnas pengar. Ännu bättre är om hon blir en minister som varje år äskar mindre pengar i budgetprocessen.

Det bästa vore att i ett första bryta ner mycket av pengarna till en kulturcheck som folk kunde använda till lite vad de vill. Köpa böcker, Netflix eller gå på opera. Det vore en stor demokratisering av kulturen och ett bra steg mot att ersätta checken mot en skattesänkning så att folk kan göra vad de vill med sina egna pengar.

Läs även: Centern skådar den gröna guldåldern