När journalisten Joakim Lamotte för ett par veckor sedan hamnade i handgemäng med Vänsterpartiets ordförande i Angered, Kristofer Lundberg, blev frågan stor i media. När Lamotte frias, men misstanken mot Lundberg kvarstår och att han dessutom misstänks för att medvetet ha anklagat Lamotte för ett brott han visste att han var oskyldig till, är det tystare.

Misstankar och utpekanden är stora frågor om det rör personer som Lamotte. När de frias blir det mindre skrivet om händelsen.

Läs även: Lamotte friad Vänsterpartist fortfarande misstänkt

Det går att förstå men hela nyheten är upp och ner från början. Den stora nyheten är inte, och har inte varit, Joakim Lamotte. Den stora nyheten är att en person som är ordförande i en viktig partiförening misstänks för att ha misshandlat en journalist. Och därefter fått ett par andra misstankar riktade mot sig.

Kontrasten mot när Sverigedemokraten Linus Bylund talade om journalistrugby är övertydlig. Då stormade det både i medier och bland fackförbund. Demokratin var hotad. När det faktiskt pågår en förundersökning mot en politiker för misshandel och andra brott är det tystare.

Det som kan uppfattas som en skadeglädje kring anmälan mot Lamotte och senare en tystnad när han frias blir en nyhet som är bak och fram. Det borde rimligtvis vara en jättenyhet att polisen i Västra Götaland utreder en hög och kontroversiell politiker för flera brott. Flera av brotten har fängelse i straffskalan.

Polisen förefaller att tro på Lamotte och han hävdade från början att det fanns filmer som stödde hans version. Stämmer det har en hög politiker för Vänsterpartiet deltagit i att slå en journalist, ta i från honom inspelat material och sen ljugit ihop en historia för polisen och dessutom hjälpt polisen att gripa en person som är utan skuld. Lundberg sitter i filmerna på Lamottes ben. Efter händelsen sprider Lundberg filmer och på andra sätt uppfattningen att Lamotte har begått brott och att Lundberg är offret.

Trots det är det förhållandevis små uppslag i media. Bara nyheten att Lundberg utreds av polisens enhet för demokratihotande brott borde vara en stor nyhet. Varför det inte är en stor nyhet är nog enkelt att gissa. I den stora mediaberättelsen är det inte Vänsterpartiet som hotar demokratin. Lundberg blir därmed en lokal avvikelse som inte är viktigt, han uppfattas inte som representativ för sitt parti.

Läs även: Lamottebråket visar på Vänsterpartiets kris

På samma sätt är det inte svårt att gissa att många mediers passiva hållning i frågan handlar om att Lamotte inte uppskattas. Han uppfattas som en ”swishhora” snarare än en i gänget och han anklagas för att driva en agenda snarare än att var journalist.

Här finns ett problem som är allvarligt. Skydd av journalister ska – precis som med yttrandefrihet, religionsfrihet och annat – vara en princip som upprätthålls i samhället. Det ska inte vara en skönhetstävling eller ett skyddande av sitt lag. Laget är inte en ideologisk uppfattning utan den generella principen.

Janne Josefsson har i en intervju berättat om hur hans granskningar av extremvänstern möttes av tveksamhet och ifrågasättanden på ett annat sätt än med extremhögern. Det var frågor om varför han granskade de egna. Den inställningen spökar förmodligen här också. Eftersom Lamotte inte är vänster är han inte en i journalistgänget. Han är utanför coola klubben. Och därmed en fredlös.

Hanteringen av Lamotte och Lundberg är en del av varför Sverige har en allt snabbare växande flora av små tidningar på nätet. Tidningar som är mer intresserade av nyheter än perspektiv, mer lyfter fram vad som har hänt än passar in händelsen i en stor bild. Men de mindre tidningarna lyfter fram och visar viktiga frågor. När läsare delar sprids informationen vidare så att de stora till slut måste skriva om händelsen.

När en politiker attackerar en journalist är det ett slag mot demokratin. Men när attacken dessutom tonas ner i media blir det ett andra uppföljande slag.

Det viktiga är inte vad man tycker om Lamotte utan vad man tycker om demokratin. Som citatet som ofta tillskrivs Voltaire lyder:

– Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.

Voltaire hade inte gillat Sverige i dag.