Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, har en särskild talang för att reta upp journalister. Från installationen, där han rättade en journalist om skillnaden mellan lik i lasten och skelett i garderoben, finns en röd tråd. Bohlin och journalister har en relation som påminner om hund och katt. Konflikten handlar om hur Bohlin kommenterar medier och hur det beskrivs som odemokratiskt. Demokratin kräver fria medier. Den kräver inte medier fria från granskning.

Debatten mellan honom och Expressens Karin Olsson i Almedalen var inget undantag. Bohlin har anklagats för att underminera demokratin. Något precist svar på hur har dock inte riktigt framförts, men det tycks vara ett slags framvuxen insikt i svenska mediers kollektiva medvetande. Ett slags orubblig sanning som ytterst vilar på att den är journalistisk snarare än bevisad.

Olsson går på hårt. Med en blandning av tillskrivna uppfattningar och svepande anklagelser kritiserar hon Bohlin. Varje gång han svarar blir hon otydlig och undflyende. Angreppen handlar om ogillande, inte om argument. Crescendot kommer när hon säger: “Du fiskar i grumliga vatten.”

I stället för att ställa Bohlin till svars blir Olsson ett exempel på problemet. Hon förvränger det han säger och hittar på. Vid ett tillfälle påstår hon att Bohlin har kallat Aftonbladets journalist Lisa Röstlund för suspekt och korrumperad. Ord som han aldrig har sagt. Trots det får han dem kastade på sig. Det är uppenbart inte ett misstag. Det är en arbetsmetod.

Men det kanske fulaste angreppet från Olsson på Bohlin hänger i luften. Trumfkortet för att visa hur Bohlin försöker förinta svensk demokrati och ersätta den med något annat. Vad han vill är oklart. Olsson specificerar inte hans mål, men är tydlig med hans medel.

Bohlin har vid flera tillfällen själv spelat in intervjuer och lagt upp dem så att vem som helst kan lyssna. Att lyssnare till de oklippta versionerna blir upprörda och tappar förtroendet för medierna beskrivs som ett angrepp på demokratin.

En oklippt intervju hotar inte demokratin. Den hotar inget annat än trovärdigheten hos den som klippte den. Och det är där skon klämmer. Delade intervjuer gör att medier måste hålla sig till sanningen och till vad som faktiskt har sagts. Det stärker snarare demokratin. Det är tvärtom väldigt bra att politiker lägger ut intervjuer. Då kan väljare ta ställning både till vilka medier de litar på och till vad politiker säger, utan filter. Det är ett sätt att stärka mediernas trovärdighet, snarare än att underminera den.

Påståenden om hot mot demokratin är retorisk varmluft och bygger på en skev medial självbild. Självbilden sträcker sig från att medierna ser sig som en del av den demokratiska infrastrukturen till att de faktiskt ser sig som demokratin själv. Det är den självbilden som gör att angrepp på medier ofta beskrivs som angrepp på demokratin. Men förutsättningen för att angrepp på journalister och medier också ska vara angrepp på demokratin är att de är samma sak. Folkets val står dock inte mellan Expressen och Aftonbladet, utan mellan partier på valdagen. En smärtsam insikt.

Journalistikens uppgift är inte att leda väljaren till rätt slutsats utan att ge henne rätt underlag. Medier är inte heller demokratin, utan tjänar demokratin. Det är samma tankevurpa som när myndigheter tas över av aktivister. Det är två grupper som anser att demokratin är för viktig för att läggas i folkets händer. Men demokratin är politiken, framför allt valen, och hur politiken styrs av folket. Medier som förvränger politiken blir därför motståndare till demokratin snarare än dess tjänare. Genom att tillskriva Bohlin åsikter eller uttalanden han aldrig har gjort förvrängs demokratin. När medier i praktiken börjar se sig själva som politiska aktörer i stället för granskare förändras deras demokratiska funktion.

Medierna drömmer om högt förtroende men har ett fallande sådant. Eftersom självbilden är som den är måste någon annan vara ansvarig. Det är bekvämare att ha en fiende än att ta ansvar. Men det finns inte ett Bohlin-problem utan ett trovärdighetsproblem. Det är inte politikernas sak att bära det ansvaret åt dem. Förtroende kan inte krävas, bara förtjänas.

Kravet är enkelt: Skildra politiken som den är, inte som den borde vara. Ge folket information och låt läsaren ta ställning själv. Och visst finns det en oro. Det är behagligt att kunna forma ett folk genom att bestämma över vilken information de får och inte får se. Men ska medier vara en demokratisk länk mellan politiken och folket måste politiken skildras genom en klar lins. Mediernas roll är inte att klippa information så att folket går i önskad riktning.

Det demokratiska problemet uppstår inte när en politiker spelar in en intervju. Det uppstår när en journalist bestämmer sig för vad väljaren bör tycka – innan klippningen börjar.

Läs även: Botkyrka - När gängen flyttar in i politiken

Följ mig gärna på X/Twitter