Facebook noscript imageHjort: Problemet är inte vem som betalar Teodorescus livvakter, utan att hon behöver dem
Klas Hjort
Hjort: Problemet är inte vem som betalar Teodorescus livvakter, utan att hon behöver dem
Nuur är framstående lokalpolitiker för V. Foto: Facebook
Nuur är framstående lokalpolitiker för V. Foto: Facebook

Politiskt våld börjar sällan med våld. Det börjar med språk som gör motståndaren legitim att hata. Därför är hatet mot Alice Teodorescu Måwe mer än ett drev — det är en demokratisk varningssignal.

Statsvetaren och den tidigare Harvardforskaren Daniel Schatz uppmärksammade på X att vänsterpartisten Muhammed Nuur går till angrepp mot Alice Teodorescu Måwe. På Facebook skriver Nuur att Teodorescu vill att Israel ska få bedriva folkmord och etnisk rensning ifred. Han menar att hon inte bryr sig om ett folkmord utan om att folk har synpunkter på det.

Kärnan i reaktionen på Alice Teodorescu Måwe är alltså att hon har en åsikt som Palestinavänstern inte delar. Och det är en rörelse som inte tolererar andra uppfattningar.

Kommentarsfältet har efter någon dag passerat över 1 000 kommentarer. Det är ett chockerande hat. Så här ser det ut när avhumanisering av en folkvald normaliseras. Några kommentarer i urval, flera av dem med många hundra likes:

”Alice är syster till Belzebub.”
”Hon är fruktansvärt obehaglig, den människan.”
”Hur kan en kvinna vara så full av hat och så vidrig?”
”Ondskan har fått ett ansikte.”
”Man kan se hornen växa ur pannan.”
”Är inte Dracula också från Rumänien?”
”Palantirs bästa hora.”
”Sionisthora.”

Det här är inte bara förolämpningar. Det är bokstavlig demonisering: horn, Dracula, Belzebub. Teodorescu framställs som ondskans gestalt. Om samma kommentarsfält hade riktats mot en annan kvinnlig politiker från ett annat läger hade fördömandena kommit omedelbart.

När Anna-Karin Hatt avgick för att hon upplevde hat och hot slöt det offentliga Sverige upp närmast mangrant. Det visades ett enormt stöd och sympati för henne. Med rätta — att bli offentligt kölhalad måste vara väldigt obehagligt.

Det finns också en annan dimension. Om hot mot förtroendevalda får väldigt höga personliga kostnader kommer det offentliga samtalet att förskjutas. Det kommer att bli tystare genom självcensur.

Hatt uttalade sig i en kommentar i samband med sin avgång:

– Att många kommunalt förtroendevalda i dag, och inte minst kvinnor, upplever att det är en väldigt utsatt situation är ett hot mot demokratin.

När BRÅ har undersökt tryggheten för politiker är ungefär var fjärde utsatt för hat, hot eller trakasserier. Ser man bara till riksdagsledamöter är siffran närmare 70 procent.

Det offentliga Sverige backade Hatt. Men tystnaden kring hatet mot Teodorescu är påtaglig. Det som gör Nuurs tråd speciell är inte vad som sägs utan att det är en framträdande politiker som låter sina följare rasa utan att markera. Han raderar inte, säger inte ifrån eller markerar på annat sätt avstånd.

De enskilda kommentarerna är ofta idiotiska och något som kan viftas bort, men staplade på hög och i ett gemensamt utbrott blir de ett digitalt drev där avskyn blir en kollektiv ritual. En avsky som enar människor riskerar också att skapa ett pöbelbeteende.

När Nuur låter det här stå fritt, när Vänsterpartiet varken markerar mot honom eller hans svans, tas ett steg. Avskyn mot en person blir en publik och kollektiv handling. Nuurs ovilja att ta avstånd från demoniseringen är politisk ansvarslöshet.

Förvisso är det Vänsterpartiet; de har en speciell relation till Israel, judar och dem som hatar de bägge. Men ändå?

Den stora debatten kring Teodorescu nu handlar inte om hur folk talar om henne utan om att hon har livvakter som bekostas av någon annan. Det är på flera sätt en väldigt märklig diskussion. Den verkliga skandalen är inte att en politiker har skydd. Det är att vi tycks ha börjat betrakta skydd som normalt. Att debatten handlar om finansieringen av skyddet snarare än om hotet som gör skyddet nödvändigt är en moralisk förskjutning.

Frågan borde inte vara vem som betalar för hennes skydd utan varför hon behöver det. Det måste väl rimligtvis vara möjligt för en svensk folkvald att röra sig fritt utan livvakter? En annan fråga är vilka som riktar hot och vilka som underblåser hoten.

40 år efter mordet på Palme diskuteras fortfarande hatet, och det är inte svårt att gissa hur kommentarsfält hade sett ut på hans tid.

Men ingenstans tycks vi ha lärt, utan låter det fortgå.

Vi verkar ha börjat acceptera hat när det riktas mot rätt fiende. Ett gott hat, där hatet inte är ett riktigt hat utan ett uttryck för rättvisa och för att stå på de utsattas sida.

Det är viktigt att komma ihåg att politiskt våld sällan sker utan ett sammanhang, och det sammanhanget brukar vara avhumanisering och accepterat hat. Ett kommentarsfält med nästan tusen kommentarer om hur vidrig någon är, är inte en diskussion eller spontana reaktioner; det är snarare en publik motor för radikalisering.

Om Teodorescu är en djävul, någon som vill ha ett folkmord och göra andra illa, är det ett kort hopp till att det är en god handling att förhindra den ondskan genom att hota eller skada henne.

Kan vi inte enas om att det stora problemet är att Teodorescu behöver ha skydd?

Läs även: Förtroendet för Public Service störst bland dem som har förtroende.
Följ mig gärna på X/Twitter.

Klas Hjort

Mejl: klas.hjort@bulletin.nu

Ledarskribent på Bulletin med politisk tjänstemannabakgrund både från Riksdagen och Europaparlamentet.