PM Nilssons korta tid som statssekreterare visar på ett mönster, där borgerligheten skjuter ner sina egna och stämmer upp i Socialdemokratins kritik medan Socialdemokraterna enas när någon kritiseras.
PM Nilssons tjänst som statssekreterare hos Ulf Kristersson fick ett abrupt slut. Efter att hans tjuvfiskande av ål avslöjades var det en kortare tid ett drev innan han avgick.
I mångt och mycket är det ett mönster som går igen om och om igen. Media har en slagsida från början. Borgerligheten är svag, ovan och splittrad och Socialdemokraterna nöjer sig inte med mindre än blod. Borgerligheten är jämfört mycket vekare.
En stor skillnad ligger i kultur. Socialdemokraterna vill vinna, borgerligheten vara duktiga. Vid konflikter enas socialdemokrater medan borgerlighet splittras. Inte minst 2006 var det jättesynligt. En av ministrarna som avgick då berättade i efterhand att hon satt i en utlånad sommarstuga och tänkte vänta ut drevet. Hon var hyfsat road över hur saker upprörde vänstern. Det var ingen ko på isen. När sen moderater både i länsförbunden och i riksdagsgruppen börjar skjuta på henne rasade det. Hon kunde ta skit från socialdemokrater men när hennes egna var arga fanns ingen mening att kämpa så hon gav upp.
Än i dag 16 år senare upprepas detta om och om igen. Moderaterna hade mage att försöka få bovar och banditer som inte betalat tv-licens, haft en svartbetald barnflicka och liknande samhällsomstörtande kriminalitet till ministrar. Folk ryser vid tanken.
Transportstyrelseskandalen är däremot i stort bortglömd. Socialdemokraterna enade leden. Man fick ett helt parti att instämma i att det var rimligt att en minister i ett år försökt boka ett rum för att informera statsministern och att statsministern därför var ovetande. På riktigt enades man kring det och med en välvillig media släpptes frågan. Det fanns inga länsförbundsordföranden, riksdagsledamöter eller andra som publikt ställde frågan hur man kan klara att vara minister om man misslyckas med att boka ett rum. Eller be Säpo fixa en bil eller annan plats där man kunde prata säkert.
PM Nilsson är förmodligen unik i avseende att hans brottslighet hanterades under tiden han rekryterades. Däremot finns det en massa statssekreterare som gjort saker både före och efter att de tillsattes. Liksom andra tjänstemän i toppen.
Statssekreterare var inblandade i transportskandalen. En topptjänsteman för MP hade köpt knark via nätet och dömdes för smuggling. Han uppgav till polisen att man gör dumma saker när man är full.
Whataboutism, att vägra diskutera en sakfråga utan i stället peka på andra brister, löser väldigt lite. Det är inte poängen så det finns ingen nytta med att radda andras fel. Poängen är en annan – att det finns likartade brott som begåtts och där det var en annan behandling. Från media, från andra partier men också från det egna partiet.
Hade regeringen varit tydligare med att det är de som väljer och tillsätter och att det är Kristerssons förtroende som är avgörande för Nilssons jobb och inte Aftonbladets , ETC:s eller Arbetets ledarsidor som ska ha förtroende för en moderat statssekreterare, hade det kunnat sluta annorlunda. För Socialdemokratin är det förvånande om den spricker och börjar kritisera de egna, för högern är det mer av en tidsfråga.
Kanske är det Socialdemokratins sammansmältning med makten som gör att så många, även i andra partier, så gärna vill ha deras beröm och acceptans. Att få en chans att sjunga med Socialdemokratin är en sirensång som många dras till. Utan att se konsekvenserna.
SD har faktiskt en fördel där. De har aldrig varit uppskattade utanför det egna partiet och kritik är grundlaget. Därför är det så mycket svårare för andra partier att trycka på för avhopp.
En av de tråkiga sakerna med ålgate är att under minst ett decennium kommer det att bli en fråga som upprepas gång efter annan. Genom att bekräfta skuld genom att inte stödja honom kommer det om och om igen att bli ett argument mot framför allt Kristersson. Hur kan Moderaterna vara trovärdiga i miljöfrågor när det krävdes ett drev för att få dem att inte anställa en tjuvfiskare? När förstod Moderaterna? Och så vidare.
Där finns mycket av skillnaden med transportstyrelseskandalen. Socialdemokraterna accepterade aldrig skuld på allvar och därmed finns inget att hänga upp kritik på. När de som gjort fel kom ut från frysboxen var det i stort tyst. Och därmed accepterades att deras skuld var tvättad. De var rena.
I ålgate kommer det att vara tvärtom. Trots att transportstyrelsen är så mycket allvarligare.
