Public service har återigen lyckats hamna i gräl med politiken, denna gång i form av Ebba Busch. Intervjun började som de brukar: med den där lätt ansträngda ambitionen att både vara skarp och korrekt, och slutade som de ofta gör när någon part tröttnar. Frågorna lutade, avbrotten blev fler, och till sist konstaterade Busch, med en viss pedagogisk uppgivenhet, att gravitationen tycktes undandra sig intervjuarens förståelse. Därefter gick hon.

En av alla dessa mellanchefer på Sveriges Television skriver då en ledarkrönika om reaktionen, där hon kallar Buschs reaktion för häpnadsväckande. Det är ett användbart ord. Det säger inte så mycket, men antyder att någon annan borde skämmas. Mellanchefen, Karin Ekman, har självfallet en helt opolitisk bakgrund på den feministiska tidningen Bang.

Ekman skriver:

”Att Ebba Busch väljer att smeta politik över professionell journalistik när frågorna skaver är naturligtvis illa. Det är också ett övertydligt exempel på sprängkraften i dessa ’smärtpunkter’ – och behovet av journalistik som rotar i dem.”

Det är Busch som är politisk, hon som politiserar, och det är ett övertydligt exempel. Och sedan kommer klämmen: ”behovet”. Det finns ett stort och viktigt behov av sådan journalistik. I texten formuleras en återkommande hållning: när frågor ”skaver” är det politikern som politiserar, medan journalistiken per definition förblir professionell. Slutsatsen blir ett kategoriskt ”behov” av just denna sorts journalistik – granskande, pressande och, enligt egen utsago, nödvändig för demokratin.

Ofta tar man steget fullt ut och vill inkludera detta som en bärande del av demokratin. Det går faktiskt inte att utesluta att delar av de anställda inom public service anser att de har en viktigare roll för demokratin än vad röstandet har. Verksamheten framställs därför inte bara som en del av demokratin, utan som en av dess garantier.

Väljarna är mindre övertygade. 46 procent, alltså mindre än hälften av dem som ser sig som klart höger, har förtroende för SVT. Bland högerväljare generellt är det ungefär två av tre som har förtroende. Samtidigt tycker ungefär 60 procent av Tidöpartiernas väljare att public service gynnar vänstersidan.

Här finns något märkligt som är värt att diskutera. Vi vet att förtroendet är sjunkande, att det bitvis ligger under hälften och att mycket stora grupper menar att en sida gynnas politiskt.

Vad gör då en organisation som har övertygat sig om att den bär demokratin när den får kritik och tappar förtroende? Den kanske rimliga lösningen vore att försöka förstå dem som tappar förtroende, vända sig mot dem och samtidigt minska de inslag som förstör förtroendet. Här ställs man inför den där prövningen som alla institutioner förr eller senare möter: vad gör man när människor börjar tvivla? Den prosaiska lösningen vore att lyssna, fundera och eventuellt justera kursen. Det är inte särskilt dramatiskt, men det fungerar.

Men public service är inte rimligt. I så fall hade vi inte haft den här debatten, och vi hade sett en helt annan hållning och rekrytering till organisationen. I så fall hade en bakgrund på tidningar som Gnistan och Bang varit ett problem, inte en tillgång.

Det public service gör är att höja tonläget, att i allt högre falsett vråla att de är okritiskt viktiga och att de är helt objektiva. Alla som inte instämmer är dumma, fascister eller både och. Det är en märklig hållning.

I stället för att göra det som borde vara kärnan – en objektiv och saklig skildring av viktiga händelser inrikes och utrikes – riktas en udd mot dem som är kritiker. Man kan inte i handling bevisa att man har rätt, man ber inte folk höra av sig om det finns något som är fel. I stället går man till attack.

Den vägen tycks sällan väljas. I stället höjs tonläget. Försäkringarna om opartiskhet blir fler och mer kategoriska, samtidigt som kritiken mot kritikerna skärps. Invändningar avfärdas inte sällan som okunskap, illvilja eller politisk extremism. Det är en hållning som förstärker just det problem man säger sig vilja motverka.

Förtroendet sjunker, man tappar tittare och det är längs politiska linjer man förlorar förtroende. Detta bemöts med fler och hårdare angrepp på tittarna. Det är enligt de själva inte public service som sviker och blir ensidigt – det är högern som blir radikaliserad. Inte alltid en lyckad strategi för krishantering.

Vill public service vara viktigt för demokratin finns det i grunden en ganska okomplicerad väg: att vara det. Inte genom att säga det, inte genom att skriva det, utan genom att värna kärnuppdraget. Det är i handling som värdet skapas, inte i retoriken.

Det finns en ofta citerad formulering, tillskriven Margaret Thatcher: den som måste påpeka att hon är en dam, är det inte. Detsamma gäller institutioner. Om public service verkligen är oumbärligt för demokratin behöver det inte upprepas. Det märks.

Och om det inte märks, hjälper inga ord i världen.

Läs även: Magdalena Andersson är arg, inte handlingskraftig

Följ mig gärna på X/Twitter