SVT upprörs av över att det är en obalans i könsfördelning på Spotifys topp 100 lista. Vem bär ansvaret frågar de? Utan att reflektera över att det kanske inte alls är en politisk fråga utan bara är resultatet av många många människor val. Helt utan en tanke.
SVT har noterat att av de 100 mest lyssnade låtarna på Spotify är det bara 13 som framförs av kvinnor. Retoriskt ställer de frågan ”Och vem bär ansvaret?”
Frågan är väldigt märklig och inte minst politisk. Varför har någon alls ett ansvar för vilken musik folk lyssnar på? Och vad är det för problem om folk väljer att lyssna på olika sorters musik? Har någon ansvar för att det lyssnas på EPA-dunk? På techno? På Ulf Lundell?
Givetvis är det ingens ansvar hur människor väljer att lyssna på musik, och framförallt är det inte ett problem om könsfördelningen i hur man lyssnar är ditt eller datt. Men själva frågeställningen är ett jättebra exempel på att SVT inte har en opolitisk rapportering.
En liknande ”olycka” skedde förra veckan när SVT:s Erika Bjerström ställde frågan vad för rätt en vit brittisk man hade att ge råd åt afrikanska kvinnor om fertilitet. Återigen råkar det bli samma trötta feministiska vinkling.
Och där finns en stor del av problemet med SVT. Ideologin sitter så djupt i väggarna att ingen ens ser den, märker att den finns där. Att folk bara lyssnar på musik är inte en möjlighet, det måste finnas politik i det. En skapad orättvisa, som någon har ansvar för.
Få upplever det som en politisk handling att välja Beyonce framför Jay Z. Eller Dolly Parton framför Kenny Rogers, Ulf Lundell framför Carola. Musik är något man lyssnar på. Det är bra eller dåligt, inte en politisk handling.
Men har man snöat in på uppfattningen ”att det privata är politiskt” – en vanlig uppfattning bland feminister – är varje handling politisk och också något som omfattas av politik. Det är politik vem som handlar, kör bilen, hämtar barnen, slår in julklapparna eller vilken musik man lyssnar på. Liksom vilka filmer man ser på. Det är förmodligen lika tråkigt som det låter och är förvånansvärt likt de hårda frikyrkorna. Det är okristligt att lyssna på för mycket musik där män sjunger. Eller ojämställt, fast är det egentligen så stor skillnad?
Den här typen av feminism fyller lite av ett tomrum där religionen fanns förr. Möjligheten att peka finger, att vara lite mer moralisk, vara lite bättre. Att kunna skvallra och förfasas över andra. Det syns också i förhållandet till musik. Där musik förr var rebellisk – punk, rock n’ roll och mycket annat – finns ett etablissemang, det feministiska, som är i det där amerikanska femtiotalet. Män får både ha långt hår och vicka på höfter, eller kanske borde. Ilskan är inte mot Elvis eller Beatles.
Däremot finns ett problem med hur vi lyssnar. Det ska vara jämlikt! Tyvärr fördjupar SVT inte det ideologiska ställningstagandet utan låter det mer skymta fram. Vi vet inte om Spotify borde stänga ner manliga artister om det blir skevt. Borde det finnas kvinnodagar då inga manliga artister får synas? Borde det slumpas in kvinnliga artister i spellistor? Så gäckande problem. Men också en så förförisk möjlighet att kunna fördöma.
Vad som är långt ifrån gäckande är att det finns en politisk bias i Public Service och att den sitter så djupt att redaktionerna inte ser den eller reagerar. Oftast döljer sig sådana politiska uppfattningar bakom ett slags antipolitik.
Att driva att det är viktigt med könsbalans i hur det lyssnas på musik – att någon har ett ansvar för det där – är opolitiskt. Men motsatsen är inte opolitisk. Att vara emot det är reaktionärt. Det är ju bara att vara för rättvisa, eller? Att vara för rättvisa, jämställdhet och liknande är opolitiskt medan alla som inte håller med gör ett politiskt ställningstagande.
Förmodligen är det omöjligt att få SVT att inte vara ideologiskt och ta ställning. Passar man inte in ideologiskt så funkar man inte på jobbet och slutar eller aldrig ens söker. Kommer man in så socialiseras man in i gruppen. Man lär sig var man ska förfasas, vad som är kreativa vinklingar. Hur rättvisa skildras. Att över eftermiddagsfikat förfasas över mannen som råkar komma med råd till kvinnor i syd. Eller skvallra om han den där kollegan som bara lyssnar på manliga sångare. Är inte han egentligen en del av problemet? Men också, över en ekologisk sallad, diskutera de svåra frågorna. Är en manlig kör med näsflöjter från en urskog en del av problemet eller lösningen? Sakta formas man in i SVT-rollen. Väggarna sluter sig, könet blir viktigare än musiken som spelas. Man lär sig förstå att Public Service har ett informellt uppdrag om att upplysa och väcka tittare.
Martin Luther King hade en en gång en dröm om att vi inte skulle se ras. Det är långt borta. Den mer modesta drömmen att vi inte ska höra kön utan musik tycks också sakta blekna bort. Bortblekt med skattepengar.
