Anne Ramberg och många med henne ser den egna värdegrunden som demokrati. När folket röstar ”fel” är det odemokratiskt. Kritiken mot Tidöavtalet och den nya regeringens politik är långt mer en smärta över att folket vill något annat än en tro att Sverige håller på att bli en diktatur. Ramberg och andra driver genom att vara dåliga förlorare fram en spricka i demokratin.
När Tidöavtalet släpptes gick det närmast elektricitet genom delar av Sverige. Antalet kvotflyktingar skulle minskas till 900, vilket var EU:s miniminivå. Det var allt mellan oanständigt till nästan olagligt.
Det har diskuterats en del men inte helt släppts i debatten. Särskilt inte efter att nya instruktioner gått ut till myndigheten om att implementera.
Anne Ramberg är givetvis involverad. Med den där falsettonen som skär även genom skriven text lyckas hon fånga ytterkantsuppfattningar på ett sätt som få andra. Minskandet av kvotflyktingarna är inte bara ovärdigt. Det avslöjar, minsann, både en bedrövlig människosyn och ett principlöst förhållningssätt till den demokratiska rättsstaten.
Låt oss blicka ut. För ett par år sedan beslöts att Sverige skulle ta emot 5 000 kvotflyktingar per år. Under corona var det inte möjligt, så det blev ett år lägre, men det flyttades fram till 2021. Då togs ungefär 6 400 emot. Det framställs i debatten ofta som ett slags normalläge, men det är med coronajustering.
Löftet från EU, alltså alla 27 EU-länder, är att ta emot 23 000. Det skapade lite missnöje från FN som ville höja till 40 000. I EU bor ungefär 450 miljoner människor. Då är inte 23 000 så många per land, eller i relation till befolkningen.
Särskilt inte om man betänker att av de 23 000 har Sverige ensamt lovat att ta 5 000. Då är det 18 000 kvar för de andra 26 staterna.
Ser man på det faktiska utfallet hade hela EU till och med augusti i år tagit emot 7 800 kvotflyktingar, jämfört med Sveriges 6 000 på helåret innan. Sverige tog, vilket är uppenbart, emot flest av EU-länderna.
Systemet med kvotflyktingar är uppenbart inte uppskattat inom EU, utan flyktingmottagning sker på andra sätt och genom andra program. Utfallet visar ganska tydligt att det havererat och få stater bryr sig om det. Förutom då Sverige.
Det är oklart om Ramberg ser hela EU som ovärdigt, att människosynen är bedrövlig och att de har ett principlöst förhållningssätt till den demokratiska rättsstaten. Kanske alla är skurkar, utom Sverige, till för någon månad sedan. För nu är det solklart så att Sverige är skurkar.
Där finns ett problem. En absurd polarisering där en sida ser sig som god, de enda anständiga personerna och där de andra drivs av ondska, egoism eller hat kan inte fungera väl demokratiskt. Demokrati ska handla om två sidor som debatterar ett problem och hittar en lösning och om folk inte gillar det så förlorar de nästa val. En demokrati som kidnappas och där politiker ses som representanter för ondskan snarare än en majoritet av folket kommer inte att fungera väl. Då blir folket i slutändan lidande.
Ett tydligt exempel är vad som hände när migrationsverkets generaldirektör meddelade de nya riktlinjerna och vad regeringsskiftet kommer att innebära för myndighetens arbete. Det utbröt bråk på intranätet där folk hotade att sluta och menade att riksdagens och regeringens beslut strider mot deras privata värdegrund.
Det finns en självmotsägelse där. För att skydda den egna uppfattningen och värdegrunden går de mot demokratin. För demokratins skull. Aktivismen är så hög på sin egen värdegrund att de försöker köra över demokratin.
Demokratins brott är inte läger, politiska kommissarier eller något liknande. Utan en anpassning till ett system som resten av EU redan till stor del har övergivit. Med tanke på hur få kvotflyktingar resten av EU tar emot ligger Sverige fortfarande relativt högt. Men inte högst.
Rambergs kamp är inte mot en diktatur. Hon är ingen Rosa Parks, syskonen Scholl eller vem hon nu identifierar sig med. Hon är i en kamp mot en majoritet av folket som vill lösa problem på ett annat sätt. Demokratins storhet ligger i att det finns goda förlorare. Förlorar man valet accepterar man det. Man bildar opinion och försöker vinna nästa val. Eller valet därefter. Borgerligheten är van vid att förlora val och acceptera det. Vänstern är det inte.
Rambergs kamp, när hon menar att den demokratiskt tillsatta regeringen är odemokratisk, är inte en kamp för demokratin utan mot. Det är en uppfattning som i grund och botten handlar om att hennes personliga värderingar är viktigare än folkets.
Å andra sidan. Få är nog förvånade över att hon uppfattar världen så.
