Under lång tid har riksdagsledamöter i olika forum uppgett att de känner sig otrygga kring riksdagen. De undviker huvudentrén och har ibland uppmanats att ta andra vägar in och ut ur byggnaden.

Oron är djup. Vissa ledamöter byter till och med om innan de lämnar riksdagen. En ledamot skriver i en enkät att denne tror att en riksdagsledamot kommer att mördas under valåret. I samma enkät, gjord av SVT, uppgavs att Socialdemokraterna hade bett sina ledamöter att inte ens svara.

En majoritet av de svarande uppger att det är Palestinarörelsen som skrämmer dem. Inte oväntat är det främst ledamöter från Tidöpartierna som utsätts. Andra partier ser situationen på ett helt motsatt sätt:

– Många av dem som demonstrerar här har blivit bekanta ansikten och de allra flesta är väldigt trevliga och angelägna om att vi ska höra deras viktiga budskap, säger miljöpartisten Annika Hirvonen.

Skillnaden i upplevelser är tydlig. Demonstranterna beter sig olika mot dem de delar åsikt med och dem som tycker annorlunda. Det är ett problem – det visar att rörelsen uppträder hotfullt och skrämmer folkvalda som inte delar deras uppfattningar.

Det verkar också finnas en bred enighet om att säkerheten vid riksdagen brister. Det framgår inte bara i enkäter utan även i sociala medier och i samtal med ledamöter. Vissa incidenter har fångats på film, till exempel attacken mot sverigedemokraten Jessica Stegrud och när ministern Carl-Oskar Bohlin förföljdes av en grupp skrikande demonstranter.

Men varför händer inget? Är polisen maktlös?

Det är uppenbart orimligt att skrikande demonstranter ska få stå utanför parlamentet medan folkvalda tvingas smita bakvägen för att känna sig trygga. De som representerar folket borde kunna röra sig fritt, möta människor och vara tillgängliga – inte hukande behöva ta omvägar för att undvika bråk.

Palestinarörelsen gör det i praktiken omöjligt. Och det är inte bara politiska frågor som drabbas; även vardagligt arbete störs.

Det finns också en tydlig politisk dimension. När Nick Alina besökte riksdagen skrev Socialdemokraterna till talmannen och uttryckte oro – men demonstranterna utanför fick vara i fred.

Jag blev nyfiken på hur polisen kan vara så urbota dum att den ger demonstrationstillstånd på en plats som är ett skyddsobjekt. Säkerheten fallerar till den grad att ministrar och ledamöter tvingas smita ut bakvägen. Hur resonerar polisen när de beviljar tillstånd för det som i praktiken blivit en belägring av Riksgatan?

Från början tänkte jag begränsa mig till att skriva om veckan då Stegrud attackerades. Hade demonstrationen inte haft tillstånd hade attacken kanske aldrig skett. Men det visade sig att det inte ens fanns något tillstånd den veckan.

Lite förbryllad utökade jag sökningen till hela året. Resultatet: under hela året finns bara en enda demonstration som fått tillstånd på Riksgatan 1. De övriga har haft tillstånd på andra platser – men ändå tagit sig in på Riksgatan och ställt till bråk.

Det väcker många frågor. Den mest uppenbara är varför polisen inte håller borta demonstranter utan tillstånd – särskilt när de skrämmer, hotar och angriper folkvalda.

Polislagens 24:e paragraf ger tydligt stöd för insatser:

”I samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten får Polismyndigheten, om det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas, förbjuda tillträde till ett visst område eller utrymme. Detsamma gäller om det finns risk för sådana störningar.”

Att det är en allvarlig störning när ministrar eller andra folkvalda inte kan röra sig fritt är uppenbart. Bankande på kastruller, skrik och trakasserier är tydliga exempel på störd ordning. Både Bohlin och Stegrud visar också att säkerheten hotas.

Det finns alltså lagstöd. Demonstrationerna sker utan tillstånd och innebär störningar av ordning och hot mot folkvaldas säkerhet. En stor del av befolkningen skulle sannolikt vilja se tuffare tag både i form av vattenkanoner och tårgas. Det finns en djup trötthet på bråkiga demonstranter.

Men polisen är lika frånvarande på Riksgatan som rikspolischefen är i debatten.

En inte alltför vild gissning är att polisen befarar att demonstranterna ska starta kravaller om de inte får härja fritt – och därför backar för att undvika bråk. Man är rädd för nya korankravaller.

Det finns inga argument för att låta våldsamma demonstranter vinna över demokratin. Våldsmonopolet innebär att staten bestämmer när våld får användas – och aldrig får backa för hot om bråk.

Det är fullt möjligt att dagligen avvisa demonstranter utan tillstånd och att använda paragrafen om ordning och säkerhet vid minsta stök. Man kan också neka demonstrationstillstånd på Riksgatan och i stället hänvisa till andra platser i närheten.

Riksdagen är inte en plats för gap och skrik utan för lagstiftning. De folkvalda måste kunna arbeta i trygghet – allt annat är orimligt.

Och om ledamoten som befarar att någon ska dödas får rätt, eller om fler ledamöter ofredas eller misshandlas, så sker det för att polisen valde att låta hoten fortgå. Det är ett aktivt val.

Polisen kan självklart välja att ta tillbaka kontrollen kring riksdagen.

Läs även: Kortvuxna mot Kristersson: en liten fråga i ett stort sammanhang