Det har blivit en sådan där sanning som upprepas så ofta att den till slut inte längre behöver vara sann – bara upprepad: utan migration stannar vården. Om och om igen lyfts den höga andelen migranter fram och att det är de som bär hela vården. Steget tas också ofta fullt ut – den höga andelen migranter i vården visas som ett tecken på att vi måste öka migrationen för att rädda vården. Men andelen migranter handlar om något helt annat.

All vårdpersonal är ofta väldigt duktig och engagerad i de äldre. Det är ett jäktigt och tungt jobb med dålig lön. Kombinationen av arbetsbörda och låg lön gör att många som har svårt att klara eller få andra arbeten söker sig till branschen.

Kommunerna håller nere lönerna och är tacksamma för att de får personal som tar jobben. Men i för många fall blir det fel, och då är det de äldre som kommer i kläm. Det finns inget skäl att kritisera vårdpersonalen – problemet är kommunerna. För dem är det ett sätt att hantera bland annat migranter som annars är svåra att få i arbete.

DN visar i en artikel att en stor andel undersköterskor och vårdbiträden är födda utanför EU/EES: tre av tio undersköterskor och över hälften av vårdbiträdena. Skillnaden är att undersköterska är ett reglerat yrke som oftast kräver utbildning, medan vårdbiträde inte är det.

Enligt artikeln är ungefär 22 procent utlandsfödda, och siffran är stigande. Förklaringen är till stor del att det här har blivit en integrationsmaskin. Människor förs in i yrket, inte för att vården skriker efter just dem, utan för att arbetslösheten kräver det. Både Migrationsverket och Arbetsförmedlingen har drivit på. Det viktiga är inte vad som fungerar, utan vad som är billigt och ser bra ut. De äldre får vara tacksamma för vad de får.

Där ligger pudelns kärna: varför söker sig många migranter dit, och varför anställer kommunerna?

En viktig del är att staten har gjort det billigt att anställa. Grupper som har varit svåra att anställa har på olika sätt placerats i framför allt äldreomsorgen.

När staten betalar en stor del av notan blir rekryteringsbesluten därefter: man väljer inte den bäst lämpade personalen utan den billigaste. Notan skickas vidare uppåt, och det blir tydligt varför kommuner rekryterar som de gör.

Det här handlar inte om omtanke om vare sig migranter eller äldre. Det handlar om ett system som belönar billiga lösningar och snygga siffror. Kommunerna gör som de blir uppmuntrade att göra, så de väljer kostnad framför kvalitet.

Men verkligheten bryr sig inte om subventioner eller diagram. Den avgörs i mötet mellan den äldre och personalen. Och där spelar det faktiskt roll vem som står i rummet: vad de kan, varför de är där och vilka krav som har ställts på vägen dit.

För att ge några exempel på stöd som kommuner har kunnat få:

Introduktionsjobb
Etableringsjobb
Sänkt arbetsgivaravgift för unga
Migrationsverkets ersättningar

Till det kommer, i de fall där verksamheten ligger i bolag, även nystartsjobb.

Det är ganska mycket stöd som går att få, och det förklarar förmodligen mycket av varför kommuner väljer att rekrytera migranter. De kan skicka vidare mycket av kostnaden till staten, och i många fall sparas dessutom pengar i form av minskat försörjningsstöd. Det finns något märkligt i att vården å ena sidan sägs vara beroende av migranter, medan anställningarna å andra sidan måste subventioneras.

Det är enkelt att lösa problem så, och det är också långt billigare än att höja löner och söka mer kvalificerad arbetskraft. Kikar man lite åt sidan när det gäller yrkesbakgrund löser man mycket.

Utom för de äldre, förstås. Det är de som får ta konsekvenserna när kommunernas chansningar inte faller väl ut. Chansar kommunen och anställer en ung kriminell är det inte en chef som råkar illa ut, utan de som är i behov av hjälp. Systemet är byråkratiskt och orättvist, där de som behöver hjälp inte kan påverka särskilt mycket, och där det ofta är andra mål som är viktigare för byråkraterna. En enskild äldre person är sällan i centrum. De konsekvenserna märks i mötet mellan den äldre och personalen – vilket är en något mindre tacksam plats att gömma problem på.

Äldreomsorgen borde vara något som kommunerna satsar på, något som ska fungera väl. Den borde vara kärnverksamhet, inte experimentverkstad.

Det här är inte en slumpmässig utveckling. Det är resultatet av medvetna politiska beslut där sysselsättning har prioriterats över kompetens och där kostnader har flyttats från kommuner till stat. Incitamenten är tydliga – och utfallet därefter. De brott som allt oftare uppdagas är en konsekvens av att billig har varit viktigare än duktig vid rekrytering.

Problemet är att äldreomsorgen inte är ett område där man kan kompromissa med kvaliteten utan konsekvenser. Vill man ha en fungerande välfärd måste man också vara beredd att betala för den – i form av utbildning, löner och krav. Allt annat är att skjuta över risken på dem som är minst rustade att bära den

Läs även: Ett samhälle prövas i hur det behandlar sina gamla

Följ eller kommentera gärna på X/Twitter