Kriget i Iran har redan satt sina spår i världsekonomin. Leveranser av olja och gas störs, och som så ofta tidigare är det konsumenterna som får betala priset. Drivmedels- och energipriser skjuter i höjden, och nivåerna närmar sig nu dem som rådde före sänkningen av reduktionsplikten.

Detta är den omedelbara effekten. Den mer långsiktiga är desto allvarligare. När energi blir dyrare följer resten av ekonomin efter. Transportkostnader ökar, produktionskostnader stiger och till slut pressas priserna upp på nästan alla varor och tjänster. Inflationens logik är obönhörlig: det som börjar i energisektorn sprider sig genom hela samhällsekonomin.

Erfarenheterna från tidigare inflationsvågor är talande. I en genomgång som Financial Times publicerade för några år sedan framhölls Sverige som ett land där ansvaret i hög grad lades på Riksbanken snarare än på den politiska nivån. Det finns få skäl att tro att mönstret inte skulle upprepas. Risken är påtaglig att detta blir riksbankschefen Erik Thedéens problem snarare än finansminister Elisabeth Svantessons.

Det vore i grunden orimligt. Thedéen är en kompetent ämbetsman, en sådan som det offentliga Sverige inte längre är bortskämt med. Han sköter sitt uppdrag med integritet och utan behov av rampljus. Men duglighet förändrar inte uppdragets orimlighet.

Han kommer att få en lönlös uppgift om regeringen lägger ansvaret för att möta den stigande inflationen på honom. Thedéen kan inte påverka marknadspriserna på gas och olja. Hans viktigaste verktyg är räntan, vilket är ett annat sätt att beskriva priset på pengar i dag och i morgon. Stiger räntan blir det svårare att genomföra ekonomiska aktiviteter som betalas tillbaka senare.

När räntan höjs blir investeringar dyrare, byggandet bromsar in och företag tvekar inför expansion. Arbetsmarknaden kyls av. Samtidigt ökar hushållens kostnader för bolån och andra krediter, vilket dämpar konsumtionen. Sysselsättningen riskerar att falla eller plana ut på en för låg nivå. En höjd ränta slår brett; det är ett trubbigt instrument, effektivt mot efterfrågedriven inflation men illa anpassat för kostnadschocker utifrån.

Konsekvensen riskerar att bli välbekant: en ekonomi som bromsar in just när den börjat återhämta sig. Sverige står då inför ett dubbelt problem – stigande priser och fallande aktivitet. Att medvetet styra in i en sådan situation är svårt att försvara, särskilt som Tidöpartierna äntligen har börjat få ordning på ekonomin.

Att gå den vägen är uppenbart oklokt. Tvingar regeringen på Thedéen ansvaret har han nästan inga alternativ utöver att höja räntan och därmed riskera konjunkturen. Han måste göra något för att hantera något han egentligen inte kan kontrollera.

Men kan någon göra något? Är det inte rimligt att Riksbanken försöker?

Alternativet finns dock. Och svaret ligger inte hos Riksbanken, utan hos regeringen. Genom att sänka skatter på energi och drivmedel kan den direkta prispressen mildras. Därmed minskar behovet av räntehöjningar och den breda ekonomiska nedkylning som följer. Det finns i så fall ingen anledning att höja räntan och få den inbromsning som det medför. Thedéens ansvar skulle stanna vid det han faktiskt har kontroll över, och regeringen tar ansvar för sina delar av ekonomin.

Norge sänkte i förra veckan bränsleskatterna med 4,41 kronor för bensin och 2,85 kronor för diesel. Sverige kan gå samma väg. På samma sätt kan skatter på elektricitet sänkas. Det skulle till och med vara ett bra tillfälle att ta bort momsen som betalas på andra skatter och avgifter för drivmedel och energi. Sverige har presenterat ett förslag om en sänkning på en krona.

Ta ut stegen och möt de stigande priserna med sänkta skatter. Rejält sänkta skatter! Skatten på bensin är nästan halva priset. Det finns gott om utrymme att sänka skatter och möta inflationen den vägen.

Gör regeringen det slipper vi den långt dyrare lösningen där Riksbanken tvingas höja räntan och trycka ner den allmänna ekonomiska aktiviteten. Det är dumt, dyrt och ger mycket liten effekt. Beslutet om vägval är i grunden enkelt: antingen låter man Riksbanken ensamt bära bördan och riskerar en onödigt hård inbromsning, eller så tar regeringen ett större ansvar för de delar av ekonomin den faktiskt kan påverka.

Att låta Riksbanken bära ansvaret är som sagt dumt och dyrt. För att regeringen ska kunna lösa problemet krävs mestadels politiskt mod – men då erbjuds också en betydligt mer träffsäker lösning.

Läs även: Judar måste kunna fira sina högtider

Följ mig gärna på X/Twitter