Ulf Kristersson öppnade nyligen, i en intervju, för att använda militären mot gängen. Det är ett förslag som på ytan låter tufft. Hårt mot hårt. Men det är feltänkt och väldigt svårt att se vad som egentligen skulle uppnås. Utöver att visa sig tuff.

Polisen har problem att hantera gängen. De kriminella gängen inklusive logistik, penningtvätt och liknande uppgår enligt justitieminister Gunnar Strömmer till cirka 30 000 personer. 9 000 är direkt i gängen, 21 000 kring dem.

30 000 personer är en kommun. Nynäshamn, Gislaved, Ronneby och flera andra kommuner är jämförbara i storlek. Jämför man med hela polisen är de lite fler – ungefär 34 000 men det inkluderar 13 000 som är civila. Poliserna är ungefär 21 000. Så om hela polisen sattes in mot gängen skulle varje behöva arrestera en och en halv gängmedlem. Oddsen är inte lysande direkt.

Att sätta in militär kan därför framstå som lockande. Samtidigt är det uppenbart inte oproblematiskt. Militärt våld är långt kraftigare än polisens. Även om många tycker att de kriminella förtjänar det så skulle risken för att utomstående skadas vara uppenbar.

Militären får sättas in om det är speciella situationer, som terrorattacker och liknande. De kan bistå med allt från insatser via logistik och bevakning till andra uppgifter. Skulle det krävas finns möjlighet redan i dag.

En långt rimligare lösning är att gå mot andra hållet, att ge polisen möjligheter att faktiskt lösa problemen genom att få mer resurser, inte minst till löner och liknande. Att skapa en situation så att personal stannar och har möjlighet att göra karriär inom myndigheten, men också att se över intagningarna. Växande gängproblem, låga löner och sakta sjunkande bland annat intellektuella krav är en dålig kombination.

Ett första steg är taget: Ordningsvakter kommer att få en längre utbildning men också utökade befogenheter. Det kommer att ge polisen viss avlastning. Stökiga ungdomar, fylleri, mindre bråk och liknande kommer inte längre kräva att polisiära resurser.

Men långt mer kan göras. För att plocka en extremt lågt hängande frukt: Flytta hanteringen av pass till Skatteverket. Då får polisen loss både resurser och personal. En liknande fråga är att ta bort handläggande av vapenlicenser från polisen. Riksdagen har för flera år sedan begärt att regeringen ska skapa en viltmyndighet som bland annat hanterar licensfrågor. Även fler uppgifter kan flyttas från polisen till andra, vilket gör att polisen får möjlighet att fokusera på sitt kärnuppdrag.

När det kommer till polisen finns också en bred palett – lagstiftning, avlyssning, utbyten av information och mycket annat som behöver göras och är långt viktigare än eldkraft.

Samtidigt är det viktigt att också se andra sidan av problemet. Försvarsmakten är under omställning, dels ska den växa snabbt och dels ska den anpassas för Nato. Är det verkligen vettigt i den situationen att utöka försvarets uppgifter med att dessutom börja träna för polisiära uppdrag? Inte minst som hela den säkerhetspolitiska situationen är annorlunda på grund av det ryska anfallet på Ukraina.

I stället för att försöka få polisen och försvaret att överlappa är det långt bättre att renodla. Försvaret behöver vi i händelse av krig. Polisen måste få de resurser, och det fokus, som krävs för att sköta sitt uppdrag, inte minst för att bekämpa gängen.

Att blanda in försvaret är att försvaga två myndigheter utan att stärka någon av dem. Polisen får inte resurser och kunskap att möta gängen. Försvaret får inte fokusera på Nato och expansion.

Att dra in försvaret mot gängen är snarare den form av symbolpolitik som förra regeringen ägnade sig åt, och som Magdalena Andersson nyligen visade på med pladdret om en vapenamnesti.

Det låter jättetufft att måla upp bilder av soldater som med automatvapen patrullerar förstäder eller pansarfordon i samband med gripanden. Men i de fall där sådant krävs, då är det bättre att hantera det inom polisen. Insatsstyrkan är långt mer lämpad än ett militärt förband, inte minst på grund av risken för andra.

Och inte minst – byt ut rikspolischefen.