Den närmast patologiska ovilja som finns mot Israel och judar har en märklig förmåga att göra förvånansvärt enkla saker till komplicerade. När det kommer till Israel finns det få saker som inte kan kompliceras.

Den 7 oktoberpogromen och efterspelet borde vara en enkel fråga. Inget land hade accepterat att en så omfattande terrorattack skedde utan att avlägsna hotet så att det inte sker igen. Det fega anfallet var också väldigt tydligt i hur och vem som startade kriget.

Hamas är en terrorgrupp som styr en del av ett land. De är internationellt sedda som terrorister och det finns varken före eller efter 7 oktober några som helst möjligheter att betvivla det.

7 oktoberpogromen bröt en existerande vapenvila och är en av de mest motbjudande attackerna på civila i modern tid. Våldet hade kraftiga inslag av nöjesvåld och övergreppen på kvinnor, barn och äldre visade tydligt att det inte handlade om något försök till ”befrielsekamp”. Det var övergrepp riktade mot civila helt utan möjlighet att försvara sig.

Hamas hade självklart räknat med en omfattande vedergällning från Israel men hade underskattat både Israel och omvärldens ilska mot vad Hamas hade gjort. Men Hamasledningen vägrar ge upp. Det är en viktig bit i vad som sker nu.

Hamas hade kunnat ge upp i dag, få en vapenvila och få slut på kriget. Det skulle få slut på dödandet på bägge sidor och skapa möjligheter för en bestående fred. Det är fullt möjligt att göra nu men det är i konflikt med Hamas övergripande mål: att få bort Israel från jordens yta. Det målet är viktigare än den egna befolkningens väl och ve. Så länge hatet mot Israel är större än omsorgen om den egna befolkningen kommer kriget att fortsätta.

Hamas saknar militär förmåga att besegra Israel. Israel å andra sidan skulle kunna totalförstöra Gaza och döda större delen av befolkningen inom ett par dygn om de ville. Att det inte har skett beror helt enkelt på att Israel inte vill. De har valt en strid som är både kostsam i resurser och egna döda.

Däremot har Hamas ett annat vapen – döda palestinier. Hamas kan inte på slagfältet få till en situation där Israel tvingas backa. Däremot kan de få omvärlden att tvinga fram ett vapenstillestånd, vilket ger dem en chans att omgruppera, läka och framförallt överleva.

Någonstans finns ett antal civila döda där omvärlden går in och stoppar kriget. När den gränsen nås kan Hamas andas ut. Ju snabbare den nivån nås desto snabbare kan Hamas få vila. Därför är riktiga och fejkade siffror på döda extremt viktiga för Hamas.

Hamas räknar också själva med väldigt många civila döda innan de når sitt mål ”från floden till havet”. De ser civila döda som martyrer som ger sitt liv på den här sidan men som belönas på andra sidan. De gör också historiska paralleller till bland annat Sovjet i andra världskriget och Vietnamkriget.

Hamas tunnelnät under Gaza uppskattas vara minst 450 kilometer långt. En jämförelse är Stockholms tunnelbana som är 110 kilometer lång. Det är onekligen betydande medel, biståndsmedel, som har grävts ner där i stället för att förbättra för sin egen befolkning. En fråga som väldigt sällan ställs är varför tunnlarna inte används som skyddsrum. Varför hålls civila kvar i krigszonen i stället för att skyddas i tunnlarna?

En liknande märklighet är sjukhuset Al Shifa som flera gånger har uppmärksammats under kriget. Efter den senaste räden uppgav Israel att ett stort antal terrorister hade dödats eller tillfångatagits. Hamas förnekade och menade att det är vårdpersonal och patienter som har dött. Bägge sidor anklagade den andra för krigsbrott – att ha använt ett sjukhus för militära operationer respektive att ha anfallit en skyddad civil installation. Men bland de döda finns en Hamasledare, en av de högre ledarna för Hamas interna säkerhet. Omvärlden tycks tro att han släppte terrorismen och blev sjukhusvolontär. Kanske är det en enklare förklaring för många än att acceptera att sjukhuset används som militär installation i stället för att skyddas. Att sjukhuset används militärt stärks av att Israel har också visat både bilder av eldgivning inifrån sjukhuset och vapen som beslagtogs under räden.

Att flytta striderna till exempelvis sjukhus och skolor ger den effekt som Hamas vill uppnå – en stor ilska från omvärlden. De vet att Israel måste följa internationell rätt och därför söker Hamas sig till platser som väcker omvärldens ilska.

Skillnaden i synen på civila döda är tydlig. Inför att Israel inledde sin del av kriget väntade de i veckor på att låta civila flytta sig från krigszonerna. 1,5 miljoner flygblad spreds liksom tiotusentals SMS skickades till civila med uppmaningar om att fly. Hamas tvärtom manade civila att stanna i sina hem. Hem som saknar skyddsrum.

Låsningen i kriget är att Hamas ser egna civila döda som bondeoffer för att uppnå ett större mål som de vägrar vika i från. En mindre palestinsk stat där det går att bygga ett bra liv för palestinier är underordnat drömmen om ”från floden till havet”. Palestiniernas välfärd, och liv, offras för det målet.

Hamas är inte bara en ondska riktad mot judar utan även mot sina egna. De som de förväntas styra, värna och ta hand om sina medmänniskor ger i stället för hopp tusentals döda för ledarnas dröm.

Kriget kan om Hamas vill ta slut i dag. Då kan en palestinsk ledning börja bygga upp ett land där det skapas välfärd och en framtid för sitt folk. Problemet är att de inte vill.

Läs även: Hamas och Israel är inte kålsupare