Efter att Sverigedemokraterna i förra veckan gick ut och krävde att Institutet för mänskliga rättigheter skulle läggas ner följde en ganska förväntad debatt. Plötsligt var det knappt ettåriga institutet synonymt med rättigheterna och fullkomligt avgörande för att upprätthålla dem. Hur det var möjligt att klara sig innan institutet fanns verkar svårt att förstå.

I en radda av rätt trista kommentarer där det oftare var motvilja mot SD än kunskap om själva institutet fanns några intressanta inlägg. GP är ett exempel. Vad som lyftes fram är att det som värnar mänskliga rättigheter i Sverige inte är institutet utan statliga funktioner som domstolar, JK, JO med flera, liksom organisationer i civilsamhället som Centrum för rättvisa.

Institutets funktion är en annan, att politiskt recensera den förda politiken, en roll som i en demokrati inte brukar skötas av statligt finansierade institut utan av oppositionen. Med skillnaden att institutet tycks märkligt färgat politiskt – att det är från vänster förvånar nog ingen, inte heller att recensionerna alltid kommer från det hållet. Det skulle nog uppstå en chock om institutet skulle mena att slöseri med skattemedel, höga skatter eller liknande är i konflikt med de mänskliga rättigheternas skydd för ägande.

Att lägga ner institutet är en jättebra idé. Det hade varit en bra sak att göra redan i Tidöpartiernas första budget. Med lite tur sker det i nästa höstbudget.

Men, samtidigt, varför stanna där? Det finns ju fler liknande konstruktioner. Ett bra exempel är Klimatpolitiska rådet. En organisation med ett snarlikt upplägg och liknande funktion som Institutet för mänskliga rättigheter. Men här är det inte primärt ett politiskt perspektiv som tjänstemän ska driva på utan ett perspektiv på klimatpolitik. Och för att försäkra sig om att det inte ska komma in några ideologiska avvikelser så utser man sina egna efterträdare. Teoretiskt kan det komma att bli Greta Thunberg och några likartade om något år. Givetvis skulle en sådan organisation förbli ”opolitisk”.

Det vore bättre att lägga ner de två organisationerna och använda pengarna till en annan, opolitisk, organisation i stället: Institutet mot skatteslöseri. Ett institut som är opolitiskt och bara vänder sig mot dåligt använda skattemedel. Att skattepengar ska användas effektivt är något som så gott som alla ställer sig bakom.

Institutet kan exempelvis undersöka hur det är möjligt att till exempel badhuset i Jönköping kommer att bli uppåt 250 miljoner dyrare än det budgeterades för. Eller att badhuset i Kiruna gått upp med 160 miljoner. Det dräller av liknande exempel hela vägen från offentliga bad och liknande till offentlig konst.

Kanske mindre i kronor men mer upprörande är fallet då konstnärsnämnden gav en miljon till konst för fåglar, maskar, skalbaggar och svampar. Tanken var att vända upp och ner på hur vi ser på konst och låta bland annat insekter och maskar bli mottagare av konst. Ett liknande projekt genomfördes av Linnéuniversitetet som fick 4,5 miljoner för att lära sig att se på naturen som om de vore troll – det kallas trollsyn. Om det finns liknande projekt för orcher, alver eller kentaurer är okänt. Hade man velat ha trolls perspektiv på tillvaron kan man väl enkelt och billigt spara ner Morgan Johanssons eller Annika Strandhälls twitterkonton.

En sådan organisation skulle kunna göra mycket för skattebetalarna. Den fyller ett opolitiskt syfte som nästan alla instämmer i och det skulle givetvis inte vara ett politiskt ställningstagande att säga ifrån kring trollsyn eller påpeka att någon måste ta ansvar när 250 miljoner rinner bort i bygget av ett badhus.

Det skulle inte behöva bli en konkurrerande verksamhet till Riksrevisionen utan kan i stället bli mer som Slöseriombudsmannen. En specialgranskning och framför allt en tyst varning till den offentliga förvaltningen när de blir alltför vilda i sina förslag.

Jämfört med klimatpolitik eller politiserade mänskliga rättigheter så vore det en välgärning.