I mitten av september i fjol kontaktade jag Skellefteå kommun och bad om en kopia av planen för att hantera en eventuell konkurs i Northvolt. Kommunen hade då kraftigt ökat sin skuldsättning, pumpat in pengar i bolaget och på många sätt gjort sig beroende av företaget. Svaret jag fick var att det inte fanns någon plan. Ett på många sätt skrämmande svar, men inte alls förvånande.

Ungefär en vecka tidigare hade Christian Sandström, då biträdande professor vid Handelshögskolan i Jönköping, gett bolaget ungefär sex månader att leva. Han fick fel – med tre dagar.

Min uppfattning liknade Sandströms, men med den skillnaden att jag överskattade hur långt politiken skulle gå för att stoppa in pengar i bolaget. Jag trodde att regler skulle böjas en gång till, så att eldandet av pengar skulle kunna fortsätta några månader till. För en gångs skull var politiken rimligare än förväntan i sitt agerande.

Men det som ibland kallas ”burn rate”, alltså hur snabbt ett bolag bränner kapital, var en tydlig indikator på att det inte gick att fortsätta på den inslagna vägen. Antingen krävdes en total rekonstruktion – eller en konkurs. Hur det skulle gå var uppenbart, det fanns däremot olika möjligheter för när.

Nu kräver Lorents Burman, Socialdemokraternas starke man i Skellefteå, att regeringen ska agera. Det som inte gick att lösa med privata pengar, där investerarna hoppades på vinst, ska i stället lösas med skattepengar.

TT skriver:

”Han vill att regeringen är med i samtal med nya finansiärer, för att man ska våga satsa vidare på batterifabriken. Ännu viktigare är att staten går in med nya pengar och lånegarantier för nya ägare, menar Burman.”

Både bidrag och lånegarantier alltså – men om det lyckas kommer skattebetalarna inte att få någon del av vinsten. Den går i stället till de nya ägarna. Det är ett vanligt mönster inom den gröna omställningen: Skattebetalarna tar risken, medan vinsterna privatiseras.

Burman är givetvis en stark part i målet, inte bara som ordförande för kommunstyrelsen i Skellefteå, utan också genom att kommunens energibolag är delägare i Northvolt. Bolaget var en av de första investerarna och satsade 100 miljoner kronor.

Men som kommunägt bolag har det också ett särskilt ansvar. När räkningarna började samlas på hög och inte betalades borde kommunen ha varit en stark motpart som krävde betalning och slog larm. Mängder av företag i och kring Skellefteå har fordringar på Northvolt som inte har betalats. Ett av de mer udda exemplen är O’Learys, som har en fordran på 93 000 kronor. Borde inte ett kommunalt bolag, som dessutom är delägare, kräva besked om vad som är fel när Nortvolts skulder till dem är på sammanlagt 61 miljoner kronor?

Om man försöker se bortom det omedelbara kan Skellefteås agerande vara en del av ett taktiskt spel. Inte ett dumt spel, men ett fult sådant. Lyckas kommunen pressa staten att gå in med garantier och någon köper upp Northvolt och får ordning på verksamheten, vinner kommunen stort. Misslyckas staten kan kommunen hävda att inte ens staten kunde rädda situationen – och därför kräver de stöd. Oavsett utfall vinner Skellefteå.

Som av en händelse ligger detta mycket nära Socialdemokraternas linje. Även på riksnivå vill partiet se statligt stöd till Northvolt – eller är det kanske snarare kommunen de vill rädda? Det är svårt att se hur det skulle gå att rädda ett bolag som så uppenbart har misslyckats och ännu inte ens har lyckats producera sina första batterier.

Men den där krisplanen som aldrig existerade skaver. Mycket av Northvolts öde har handlat om blind tro. Ingen fick tvivla eller vara skeptisk. Den gröna omställningen har drag av religiositet som saknas i annat företagande.

Om till exempel Älmhult hamnade i en situation där IKEA inte betalade sina räkningar och det talades om en nära förestående konkurs och även de kommunala fakturorna förblev obetalda, hade kommunen förmodligen tagit fram en krisplan. Detsamma gäller nog för många andra kommuner som är kraftigt beroende av en enda arbetsgivare. När något hotar den lokala ekonomin har man ett ansvar att förbereda sig.

Men i Skellefteå agerade man inte så. Som talesättet säger: Den som inte är förberedd är oförberedd. Nu försöker kommunen i stället låtsas ta ansvar genom att ropa på staten och kräva hjälp. Men när Skellefteå begär stöd bör man minnas krisplanen som aldrig gjordes – och hur kommunen som delägare varken insåg hur illa det var eller slog larm i tid.

Läs även: Fariséerna och mjölkbonden Hamid - en berättelse om moralism