Jämställdhetsministerns rädsla för bananer har lyft fobier till den allmänna debatten. Men i debattens undervegetation finns flera ”fobier” som inte alls är sjukdomar utan sätt att tysta motståndare. Russofobi och islamofobi är inte irrationell skräck.
När Expressen skrev om jämställdhetsminister Paulina Brandbergs bananfobi hade nog ingen räknat med hur stor nyheten skulle bli. Inte bara Sverige utan bland annat BBC tog nyheten och den blev enorm i relation till nyhetsvärdet.
Nyheten som sådan är inte särskilt intressant. Psykisk ohälsa är vanligt och även om knäppa fobier oftast döljs så har många sådana. Det som är mer intressant är snarare två andra fenomen.
Det ena är att det som så ofta finns ett sätt för meningsmotståndare att på ett sätt som ses som moraliskt accepterat angripa Brandberg, som en del av Tidöregeringen. Hon kan mobbas på ett sätt som inte hade drabbat andra. Socialdemokraterna var snabbt ute med en bild på en banan och påpekade att prisökningen på bananer var över 22 procent sedan 2022. Det är svårt att tänka sig att Socialdemokraterna hade gjort narr av andra med psykisk ohälsa på samma sätt.
Men den stora delen av debatten är egentligen något helt annat. Det är ett språkligt maktmedel som kommer upp till ytan.
En lång rad totalitära stater har haft en slags metod där motståndare till diktaturen inte uppfattas som politiska motståndare utan som psykiskt sjuka. Att vara emot styret var alltså inte en uppfattning utan en sjukdom. Framförallt användes metoden i kommunistiska stater.
En liknande men mjukare hållning finns i Västvärlden där begrepp för psykisk sjukdom används för att stigmatisera politiska motståndare. Brandberg kan inte inte gå in i rum där det finns bananer. Fobier är en form av irrationell rädsla som blir handikappande. Brandbergs fall är väldigt tydligt där hon har svårt att vara på platser där det kan finnas bananer. Enkla saker som att göra ett studiebesök blir komplicerade av hennes rädslor.
Fobier finns mot allt möjligt från sociala fobier, torgskräck, vattenskräck, spindlar, ormar, clowner, trånga utrymmen och en lång rad annat. Ungefär en tiondel av befolkningen har under sitt liv en fobi, medan nästan varannan under en period har en irrationell skräck för något som inte är lika kraftigt eller handikappande som en fobi. Siffrorna är osäkra eftersom det är väldigt svårt med gränsdragningar.
Fobier är sjukdomar som tas upp i DSM och ICD med definitioner och behandling. Det är riktiga sjukdomar. Det är inte en sjukdom som påverkar arbetsförmåga, så sjukvården rekommenderar inte sjukskrivning, men det är möjligt att sjukskrivas i svåra fall.
På 60-talet i USA uppstod begreppet homofobi. Då betydde det något annat, det syftade på den rädsla som många män hade för att uppfattas som homosexuella. Det är en känsla som förmodligen många kan känna igen sig i. Begreppet får senare ytterligare en överförd mening där det kommer att betyda ett ogillande inför eller en fördomsfullhet mot homosexuella.
Homofobi tycks vara det första begreppet som får en sådan överförd betydelse. Efter det kommer en rad begrepp som anspelar på de psykiska sjukdomarna: russofobi, xenofobi och islamofobi för att ta några. Det är inte medicinska begrepp, det är inte diagnoser och det går absolut inte att sjukskrivas eller behandlas för dem. Att försöka få en läkartid på grund av russofobi skulle inte sluta väl.
På samma sätt uppfyller inte en rädsla för ett ryskt anfall kriterierna för att det skulle vara en irrationell rädsla. Den utpekade islamofoben kan ha goda vänner som är muslimer men ändå ha uppfattningen att islam är överrepresenterat vid till exempel hedersvåld eller terrordåd. För Brandberg är det svårare att skilja på olika bananer så.
Begreppen är också en form av pseudodiagnoser som ges till andra snarare än fobier som är en del av någons personlighet. Man klistrar på någon en etikett som de ofta inte känner igen sig i.
Bananfobiker är medvetna medan de som kallas islamofober ofta menar att de har en legitim kritik. I vissa fall har till exempel det som förut kallades xenofobi blivit närmast mainstream i politiken.
Det är också svårt att tänka sig att en russofob minister skulle skicka mail till talmannen för att meddela att absolut inga ryssar eller referenser till ryssar får finnas vid ett besök. Eller att det finns någon som är russofob på ett handikappade sätt.
Begreppen -fober är i stället maktmedel. Den som inte delar en uppfattning får en ”diagnos” och antas inte ha en annan åsikt i en fråga utan ha en irrationell skräck som nog nästan får ses som sjuklig. Och alla vet väl att det är meningslöst att försöka resonera med dårar?
Där tycks poängen med begreppen finnas. Att svartmåla, att undvika samtal, att undvika att behöva ge argument eller fakta. Eller för den delen behöva hantera jobbiga argument. Det är långt långt lättare att sätta sig på den moraliska kommandohöjden och konstatera att de andra är galna.
