Flera internationella undersökningar ger likartade resultat. Svensk skola fungerar i stort väl för de som är födda i Sverige medan invandrare har svårt att komma i kapp. I skoldebatten lyfts inte segregationen fram som en stor fråga, utan mycket handlar i stället om friskolor och allra helst om deras vinster.
Svensk skoldebatt har under lång tid varit påfallande dysfunktionell. Debatten har kommit att kretsa kring en enda fråga: friskolor och framförallt möjligheten att dela ut vinster. Nästan allt annat har varit i skymundan. Det är ett märkligt sätt att hantera en av de viktigaste frågorna i svensk politik.
Förklaringen ligger till stor del i att friskoledebatten är en fråga som kan skapa en konflikt över blockgränser och att det är en enkel fråga att resa känslor i. Genom att skapa en emotionell konflikt där man på ena sidan ställer barn och på andra sidan aktieutdelningar lyckas man få uppmärksamhet i en fråga utan att behöva hantera skolans problem.
Skolans problem är inte utdelningarna hos vissa friskolor. Problemet ligger i att resultaten är dåliga – grundläggande färdigheter inom matematik, läsning och liknande frågor saknas hos många.
Sverige uppskattas ha 780 000 invånare som saknar tillräckliga läskunskaper. Flera internationella undersökningar till exempel Pisa, TIMSS och Piaac ger liknande resultat när man mäter kunskaper. Svenskar presterar generellt väl, och sen är det grovt en fallande skala till utlandsfödda.
Samma mönster återkommer i flera undersökningar. En mycket kraftig skillnad mellan etniska svenskar och utlandsfödda. Där finns klyftan i kunskap och där finns problemet. Det finns förmodligen en lång rad orsaker – hur barn uppfostras, studievana, hur viktig utbildning anses vara och många andra faktorer.
Det som diskuteras är i stället oftast en annan sak: socioekonomi. Det är en enkel schematisk förklaring som passar partier som tror på klasskamp, strukturer snarare än ansvar och som tycker att individers förmåga att påverka sin situation är läskigare än böldpest. Återigen förskjuts diskussionen bort från där man kan åstadkomma förändringar till annat. Framförallt sker en förskjutning från vad som kan hjälpa till vad som passar ideologiskt.
Det finns en väldigt viktigt ansvar här som vilar på Socialdemokraterna. Helt uppenbart handlar skolans problem om integration snarare än pedagogik eller vinster. Trots det vägrar de försöka lösa de riktiga problemen, som faktiskt skulle hjälpa människor, utan låser skolfrågan i en meningslös debatt om vinster. En svag rörelse finns dock, när Socialdemokraterna har börjat prata om vikten av ett gemensamt språk.
Hade problemet diskuterats för flera år sedan hade vi förhoppningvis varit närmare en lösning. Men i stället för att lösa ett problem skapas en blockering av ideologi och misstänkliggöranden.
Då hade problemen kunnat vara färre och på väg att lösas, och de som drabbas hade varit färre. Det är en märklig ironi. De som man påstår och tror sig hjälpa är de som drabbas när man inte löser problemet. Det är inte svensk medelklass utan utanförskapsområden som drabbas hårdast av den förda politiken. Medelklassens barn får sina kunskaper, kan gå vidare till universitet och sedan en karriär.
Det är inte första eller för den delen sista gången som svensk vänster rusar fram med skygglappar och förvärrar situationen för dem som de vill hjälpa i stället för att förbättra den. Ideologi som tillåts att väga tyngre än fakta brukar ge dåliga resultat, framförallt för de som inte har möjligt att runda problemen på egen hand.
Det skulle behövas en bredare diskussion kring att skolan inte har ett problem som egentligen handlar om pedagogik utan om integration. Undervisningen fungerar i stort bra men frågan är hur vi får in alla så de fungerar i systemet. Där finns skolans stora utmaning, inte i vinsterna.
Den utmaningen är politisk. Varje minut av skoldebatten som läggs på att prata vinster innebär att vi inte diskuterar det stora problemet. Varje gång skiftet av ämne sker borde det skrikas högt för att påminna om vad som måste lösas i stället för att tappa tid.
För går man vidare i tangentens riktning finns en rad problem som hänger samma med bristfälliga kunskaper. Ökad risk för kriminalitet, för dålig hälsa och svårigheter på arbetsmarknaden. En skola som kollapsar är ett effektivt sätt att få ett slags permanent underklass, till stor del etniskt definierad.
Det är inte ett politiskt mål att få en sådan underklass, men det blir en konsekvens av en politik som hellre löser ideologiska låsningar än verkliga problem.
Men några smällar får man nog allt ta om man vill ha en medalj i god vilja.
Läs även: God jul tillönskas SSAB
