Marita Ulvskog är ökänd för att ha beskrivit en borgerlig valseger som att det kändes som en statskupp. Makten var ju deras, det är ju Socialdemokraterna som ska bestämma. Socialdemokratin är ju själva demokratin.

Känslan hos många socialdemokrater att Sverige är deras land, som de har en rätt att bestämma över, har de flesta stött på. Ibland kommer en irriterande period när någon annan får bestämma några år. Då förstörs år av socialdemokratiskt arbete och hela demokratin gungar. Även om de lärt sig att inte säga statskupp är tankemönstret där.

Magdalena Anderssons förlust är inte annorlunda. Hon och andra känner oro. Det finns risk för våld. Lite oklart hur, av vem och mot vem, men Andersson förstår oron. Våldet fanns ju där redan innan. Över fyrtio döda i gängvåldet. Ett mord mitt inne i ett köpcentrum en eftermiddag. Familjer som shoppade och en kvinna sköts ner. Några dagar senare sköts en kvinna med ett litet barn på en lekplats. Är hon orolig att det är det våldet som ska öka? Det har ökat i många år så den oron kan förstås.

Men nä. Det är inte det våldet. Det är i stället våldet som kommer i spåren av den nya regeringen som hon är rädd för. Strandhäll är ärligare – det är fascismen. Hon kommer att vara med och organisera motståndet. ”Vi kommer inte acceptera fascismen” som hon skrev på twitter. Hon förtydligar lite senare i en tweetreplik till Johan Pehrsson att han kommer att få det svårt bland 20 procent fascister.

Men här står vi. En ny regering kommer att bildas. Inom åtminstone delar av Socialdemokraterna finns känslan av statskupp. Demokratin hotas av fascister. Och en minister ska vara med och organisera motståndet. Inte oppositionspolitiken utan motståndet.

Det låter som något mellan en apokalypsfilm och en broschyr från Försvaret. ”Organisera motståndet!” Och ”Vi kommer inte acceptera fascismen”. Hade det varit någon som i kraftig bakfylleångest fått en noja hade det varit en sak. Men det här är en fortfarande sittande minister. Hade något allvarligt hänt i går hade hon kanske behövt hoppa in i taxin och åka till Rosenbad.

Men det är inte en actionfilm. Det är ett maktskifte. Regeringar kommer och går. Så fungerar en demokrati. Ibland är det en bra statsminister, ibland en dålig. Men den övergripande tanken är att man accepterar det. Man kan vara en dålig förlorare men man behåller värdigheten och värnar demokratin.

Men samma tema har ekar hela valrörelsen: De blåbruna.

Det finns en anständighet även för det där. Sverige har några få kvar som överlevde nazismens ondska. Kanske några från diktaturerna i Italien, Spanien och Chile också. De är riktiga offer. Efter att Pinochet tog makten sköts folk på fotbollsstadion i Santiago. Har Strandhäll en uppriktig tro att den tillträdande regeringen ska samla socialdemokrater på Råsunda och tortera eller skjuta dem?

Offren för diktaturerna är värda en väldig massa respekt. Inte att bli ett slagträ i en debatt där varje extra nivå av demonisering av andra sidan stärker känslan av rättfärdighet. Att Strandhäll sitter hemma och känner sig som Rosa Parks gör inte att hon slåss mot ett genomrasistiskt USA. Hon är fortfarande hemma i soffan och är minister. Hon blir inte ett av offren, eller deras talesperson, genom att försöka känna sig som dem. Lika lite som hon blir Robin Hood av att skjuta pilbåge i trädgården.

Att höja sin känsla av rättfärdighet, att trippa på sin egen kamp förminskar den andra sidan. I en demokrati ska man inte göra så. Den bygger på respekt och att man agerar civiliserat. Den andra sidan är inte fienden, inte kuppmakaren eller ockupanten. Det är en annan person som tycker annorlunda, som vill lösa andra problem och har andra lösningar.

Respektera de som faktiskt varit offer för diktaturer och använd inte deras smärta som ett slagträ. De förtjänar mer.

Och låt mig gissa lite om framtiden. 2026 är det val igen. Annika Strandhäll och resten av gänget kommer att kandidera igen. Med ett nytt sätt att rädda världen. Räddat demokratin från fascismen har hon ju redan gjort då.