Magdalena Andersson verkar förvånansvärt nöjd med hur politiken utvecklas efter valet. Den flummigare kriminalpolitiken och öppna migrationspolitiken verkar ha lämnat socialdemokraternas inre snabbare än Strandhäll åkte ut. I stället finns en acceptans för Tidöavtalet och närmast en utmaning om att ha varit först.
Socialdemokraternas omläggning av politik efter valförlusten har varit omfattande. Vilket inte förvånar. Trots att de lyckades sälja in bilden av att de gick framåt är det ett av de sämsta valen partiet någonsin gjort. Någonting var tvunget att ske.
Strategin att försöka utmåla Sverigedemokraterna som nazister redo att införa diktatur gick i bästa fall så där. Sverigedemokraterna gick fram, tillsammans med L, KD och M styrs nu landet av en högerkoalition.
För Socialdemokraterna finns grovt sett två val. Det ena är att lägga sig platt, ungefär som C gjorde med dem, för regeringen och släppa fram praktiskt taget allt för att stänga Sverigedemokraterna ute och rädda demokratin. Men det varken vill de eller tror ska hända. Det andra valet är att lägga om politiken rejält. Bort med de värsta sänkena – Morgan Johansson, Annika Strandhäll och ett par andra stuvades om eller kastades bort rejält. In med andra personer som kan göra jobbet och få något gjort.
Tidöavtalet är länken mellan regeringen och Sverigedemokraterna. Det reglerar förvånansvärt detaljerat vad som ska göras och hur. Slottsavtalet är långt mer politiskt och detaljerat än de herrgårdsavtal som slutits på Bommersvik. Men det finns också en pikant detalj där.
När avtalet slöts hade Magdalena Andersson kunnat genskjuta det och givit M/KD/L långt friare händer och större stöd i kammaren än vad SD erbjöd. Några få röda linjer, någon reform och de hade kunnat stödja statsministervotering och alla budgetar. Så hade de kunnat göra, men valde att inte göra det. Det är på sitt sätt viktigt.
Andersson kunde ha stoppat Sverigedemokraterna från att få inflytande – om man tror Strandhäll från att hota demokratin – men valde att inte göra det. Tidöavtalet tillkom för att Andersson inte ville ge stöd och garantier. Det är viktigt att komma ihåg när hon kritiserar eller menar att viktiga värden är hotade. Hon kunde, men ville inte.
Tydligt visar nu Andersson att de två tunga bitarna av avtalet är något som Socialdemokraterna mer eller mindre står bakom. Rättspolitiken och migrationspolitiken är inte konfliktområden utan det är i stället ekonomi och välfärd. Det kommer givetvis att krumbuktas lite för de egna leden, men den stora linjen är klar. Migrationsfrågan och kriminalpolitiken är man i stort överens med regeringen om. Och därmed Sverigedemokraterna.
Det är på sitt sätt roande. Eftersom det Socialdemokraterna säger är att man vill göra samma sak – stoppa migrationen, men med gott respektive ont uppsåt. Det är märkligt.
Andersson gick i partiledardebatten till och med så långt att hon hävdade att skiftet i migrationspolitiken gjordes av Socialdemokraterna redan 2015. Det är knappast sant, över 800 000 uppehållstillstånd har utfärdats sedan dess. Men det är intressant att Andersson försöker utmåla Sverigedemokraterna som några som går i Socialdemokraternas fotspår i migrationsfrågor.
Att triangulera så är inte dumt, men frågan är hur trovärdiga Socialdemokraterna kommer att uppfattas. För att kunna framstå som mer trovärdiga i hård migrationspolitik måste de i princip vara hårdare än Sverigedemokraterna. Annars blir de kopian.
Men det finns ett annat problem också som ska bli intressant att se hur Socialdemokraterna hanterar. För att kunna framstå som eniga kommer de att tvingas stödja en massa förslag från regeringen, givet att de inte har ett eget ännu stramare. Då kommer de att behöva rösta för förslag förhandlade med SD, vilket inte är oproblematiskt. Retoriskt kommer de att säga att de stödjer regeringen och inte SD:s politik men där förhandlingar skett finns ingen skillnad. Tidöavtalet är Moderaternas politik, Kristdemokraternas politik, Liberalernas politik liksom Sverigedemokraternas politik. Man har enats om att ha samma politik och röstar man för det så röstar man för alla partiernas politik.
Och från att rösta på politik framförhandlad med Sverigedemokraterna till att själva förhandla är steget kort. Snart kommer Socialdemokraterna att försöka närma sig Sverigedemokraterna.
