EU borde ha som mål att bli en mycket stor ekonomi, men i stället väljer de att fokusera på grön ekonomi. Den tappade tillväxten är mycket stor, och märks allt mer i hur mycket pengar det finns till olika former av välfärd.
För ungefär 15 år sedan var den amerikanska ekonomin och EU:s ekonomi ungefär lika stora. Ett hack i tillväxten under de åren har lett till att EU har halkat efter och att USA är nästan 25 procent före oss nu. Trenden är inte heller sådan att vi tar in utan vi halkar efter ytterligare. Sverige är dessutom värre ute än snittet för EU eftersom vi ligger i bottenskiktet för tillväxt.
EU har också en annan typ av problem. EU vill reglera allt och är närmaste besatta av tanken att den perfekta regleringen ska ge enorm tillväxt. Bara lite rattande och skruvande till så löser sig allt. Att all empiri talar för motsatsen blundar man glatt för. Krafterna bakom tillväxt är snarare jakt på lönsamhet, innovation och utveckling än reglering och en politik som pekar ut vägen åt företagen.
EU har också problem med att man försöker bevara sin ekonomi. När företag drabbas av kriser finns en förväntan att det offentliga ska rädda dem. Räddningen sker vanligtvis genom att välfungerande företag beskattas och pengarna förs över till företag som är misskötta. Det skapar en negativ spiral där en dålig miljö för företag inte hanteras med reformer utan subventioner till de stora företagen som drabbas.
Utöver problemen med subventioner finns den våta gröna filten som har lagts över EU:s ekonomi och som flyttar resurser och delar av företagens fokus från produktion och lönsamhet till att uppfylla regleringar. Kreativitet och möjligheter att utveckla produkter stängs in av regler och förvisso skapas mycket möjligheter att tänka utanför boxen men få möjligheter att vara verksam där.
Tidningen Näringslivet rapporterar om att de senaste 5 åren har EU infört ungefär 15 000 miljöregler. Det finns de, likt centerpartisten Emma Wiesner, som tror att det är 15 000 hoppsasteg mot tillväxt, en värld av guld och gröna skogar. Det är lyckligtvis få som tror det, och företagen börjar tröttna.
Läs även: Centern skådar den gröna guldåldern
I fjol kom Antwerpendeklararionen där 1000 företagsledare från Europas största företag krävde att näringslivet sätts först. En del av problemet är att EU hela tiden räknar med att näringslivet ska bekosta den gröna omställningen.
EU reglerar och tvingar på företagen både kostnader och omställning, och tar sen åt sig äran. Samtidigt finns en påtaglig förvåning över att företagen inte är tacksamma för att få vara med på politikernas spännande resa mot ett grönt EU. Företagen är märkbart otacksamma över att utgöra väven i EU:s gröna ledartröja.
Regleringarna är också ofta detaljregleringar och inte målregleringar. EU bestämmer inte bara vilka mål som ska uppnås utan också ofta hur de ska nås. Hade företagen givits mål utan en massa detaljstyrning hade det varit enklare och billigare att nå målen.
Ett annat problem är energipolitiken i EU. Det finns inte bara problem med höga kostnader jämfört med andra delar av världen utan med leveranssäkerhet. När framförallt Tyskland har stängt ner kärnkraft och ersatt med bland annat vindkraft driver de upp priser och stör leveranssäkerheten inom ett stort område utanför Tyskland.
Det verkar i mångt och mycket som att det finns ett tyst överordnat mål där EU ska ha världens grönaste ekonomi utan reflektion över om den är konkurrenskraftig. Grön blir viktigare än konkurrenskraft. Vilket är farligt, att EU har en god ekonomi tas för givet, och det börjar märkas. Avståndet till USA växer och delar av Asien närmar sig.
Det finns en stor risk att EU blir ett slags gigantiskt Frankrike. Någon som identifierar sig som en stormakt och en viktig part men som är långt mer av en turistplats. En viktig del i om utveckligen för EU kommer att röra sig åt det hållet eller inte är miljöpolitiken.
EU måste ha en miljöpolitik för att stärka sin ekonomi, inte en politik som hjälper våra konkurrenter att konkurrera ut oss.
Läs även: Parisa Liljestrand min kulturminister!
