Förtroendet för partiledarna är en intressant fråga. När det gäller Socialdemokraterna tycks förtroendet för Magdalena Andersson vara större än för partiet. Den opportunism och det kappvänderi som tynger partiet verkar inte smeta av sig på henne.

Svensk politik har få konstanter, men en av dem är att Socialdemokraterna i huvudsak drivs av opportunism. Om de ser en chans att vinna en liten seger eller ge ett tjuvnyp är tidigare ståndpunkter snabbt glömda. Trots den hållningen har ungefär varannan svensk förtroende för Andersson.

Kanske inger hon förtroende i vissa grupper, eller så beror det på bristande granskning från medierna. En hovsamhet där hon sällan ställs till svars gör att hon framstår som trovärdig och med få fläckar.

Men låt oss titta på en konkret fråga – och hur mycket man faktiskt kan lita på henne. Just nu driver Socialdemokraterna en kampanj i sociala medier mot höjningen av högkostnadsskyddet för läkemedel.

Andersson hävdar att regeringen och SD höjer läkemedelskostnaderna med 900 kronor per år, samtidigt som personer med hennes och Kristerssons inkomst får en skattesänkning på 3 000 kronor. Hur hon har matchat siffrorna är svårt att förstå – men det är ofta så med populism.

Hon avslutar med att understryka att detta är en orimlig prioritering.

Det är anmärkningsvärt av flera skäl. För det första den lilla detaljen att Andersson själv inte anser sig kunna leva på ett riksdagsarvode på 78 500 kronor i månaden. Partiet toppar upp hennes lön så att den landar på samma nivå som statsministerns – 198 000 kronor per månad. De där 3 000 kronorna i skattesänkning är förstås exakt lika stora för henne som för statsministern. Och en inte helt vild gissning är att hon inte tänker skänka bort dem.

Men den verkliga ironin finns i Socialdemokraternas egen skuggbudget.

När regeringen i höstas lade fram förslaget om att höja taket i högkostnadsskyddet för läkemedel var det en åtgärd för att återbalansera systemet. Sedan 2012 hade patienternas andel av kostnaderna ökat med 17 procent, medan statens andel hade skjutit i höjden med 49 procent.

Förslaget hade brett stöd i riksdagen. Förutom Tidöpartierna stod även Centerpartiet och Socialdemokraterna bakom det i sina skuggbudgetar. Totalt röstades det igenom med stöd av nästan 90 procent av riksdagen. En ganska okontroversiell åtgärd, med andra ord.

Då fanns ingen konflikt i frågan. Men när Socialdemokraterna såg en möjlighet att skapa en motsättning bytte de plötsligt fot. Nu var det viktigare att kritisera regeringen än att återställa systemet.

Dessutom använde Andersson argumentet att personer som tjänar runt 200 000 kronor i månaden får en ”orimlig” skattesänkning på 3 000 kronor.

Det som gör det hela ännu mer komiskt – och som borde orsaka en storm av frågor – är att Socialdemokraterna nu befinner sig i ett populistiskt limbo. I höstas, när de lade sin skuggbudget, var de för höjningen. Nästa möjlighet att ändra ståndpunkt kommer först med vårbudgeten.

Det innebär att Socialdemokraterna just nu intar den bisarra positionen att de i handling är för en höjning, men har gett ett löfte om att byta åsikt till vårbudgeten. Är det ett löfte? Eller bara en ambition? Klart är i alla fall att det är populism.

Det här är frågor som borde ställas till Andersson. Det borde också skojas om det. Kanske till och med påpekas att det enda eviga inom socialdemokratin är viljan att släppa alla principer om det ger en chans att få mer makt eller köpa lite stöd.

Men tystnaden kring detta är troligen en del av förklaringen till varför Andersson har så högt förtroende. Hade fler vetat att hon har rakt motsatt uppfattning nu jämfört med i höstas, hade bilden av henne sannolikt sett annorlunda ut.

Inte minst när man ser hennes spelade upprördhet.

Läs även: Antisemitiska lärare ska sparkas