I lördags intervjuades Teresa Carvalho, Socialdemokraternas rättspolitiske talesman, i Svenska Dagbladet om Socialdemokraternas utveckling. Rättspolitiskt finns nästan ett medgivande om att det sket sig rejält när Socialdemokraterna ansvarade för frågan under de förra regeringarna. Å andra sidan är det så uppenbart hur illa det gick att det är dumt att försöka förneka.

Intervjun är läsvärd och intressant. Det kanske viktigaste är det som sägs mellan raderna och det som avslöjas om Socialdemokraternas syn på Magdalena Anderssons regeringsalternativ.

I ingressen sammanfattar SvD på ett insiktsfullt sätt både intervjun och Socialdemokraternas problem framöver. Och på samma gång varnar tidningen för att Andersson ska få makten igen:

”Hon [ Carvalho] vägrar låta småpartier utan krisinsikt diktera villkoren och öppnar för ett samarbete med Moderaterna.”

Summeringen är briljant. Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är så stolliga att inte ens Socialdemokraterna litar på dem. Helst vill man se ett annat samarbete så att man kan hålla knäppgökarna borta.

Att Socialdemokraterna vet vilket problem deras regeringsunderlag utgör är uppenbart. Det mest uppenbara exemplet på hur småpartierna använde sina få, men viktiga, riksdagsstolar under förra mandatperioden för att orsaka stor skada är kärnkraften. För att kunna regera krävdes Miljöpartiet och de köptes med ett förstört energisystem. Socialdemokraterna fick makten och folket fick notan. Det är säkert rättvist i deras värld.

En insikt om problemen med småpartierna till vänster är förmodligen något en hel del socialdemokrater bär med sig. En märklig obekväm känsla av att det när som helst kan sluta i diket.

På samma sätt som det måste vara rätt genant för socialdemokrater att behöva stå bredvid de partierna när de försöker presentera på lösningar på olika politiska problem. Folk sitter hemma i sofforna och skrattar, men man måste stå som en lärare och låtsas som att det är en duktig elever som utvecklas. Det kan inte vara roligt.

Carvalho talar om rättspolitiken men det är inte unikt för den. Hennes problem är väldigt lika de övergripande problemen i svensk politik. Hon beskriver hur Socialdemokraterna ligger väldigt nära Tidöpartierna:

”Skillnaderna gentemot Tidöpartierna tonar hon ner. De är mer överens än vad de politiska motståndarna vill göra gällande, säger hon. Nyligen visade det sig i praktiken när Socialdemokraterna ställde sig bakom regeringens förslag om anonyma vittnen, efter att ha motarbetat det i flera år.”

Det finns flera liknande områden i politiken. Nyligen uppmärksammade DN hur Socialdemokraterna närmast skuggar Tidöpartierna i migrationspolitiken och ligger avsevärt närmare dem än sina samarbetspartier.

I stort får Socialdemokraterna alltså den politik som de vill ha med Tidöavtalet, och de står bakom den. Men Socialdemokraterna vet också att de aldrig kommer att få den politiken med MP, C och V och då väljer de ministerposterna framför en bra politik som någon annan genomför.

Ekonomisk politik är förmodligen det största undantaget. Men många områden hade antagligen bara haft en liten twist annorlunda om S hade varit inblandade i att ta fram politiken. Socialdemokraterna vill alltså ha två väldigt olika sorters politik. En ganska rimlig om de inte får vara ministrar, men kan de få bli ministrar kan de tänka sig en mer huvudlös politik.

Åter är det samma problem som vi har sett tidigare. Vi har en i grund och botten bra regering. Det inser även Socialdemokraterna och de inser att de inte kan få varken ett trovärdigt eller rimligt regeringsunderlag med småpartierna. Att småpartierna saknar krisinsikt är förmodligen årets understatement.

Det är onekligen anmärkningsvärt att inte ens Andersson vill styra med sitt regeringsunderlag. Att Socialdemokraterna har begripit att deras koalition inte är seriös, så att de hoppas på att antingen få vara med lite på ett hörn med Tidö eller allra helst stänga ute alla andra med en M och S regering.

Mycket av problemet är Magdalena Andersson själv. Inte ens partitoppen kan på ett rimligt sätt förklara vilken Anderssons politiska vision är. Skalar man bort ordsalladen är det som återstår att hon är statsminister. Hon har nått toppen.

Andersson har en bakgrund som elitsimmare och det är är på sitt sätt talande. Men det finns en stor skillnad i att vinna en politisk post och en simtävling. När man får uppdraget politiskt, ett slags medalj, då börjar jobbet. I sport är det över och man siktar på att vinna nästa tävling. Andersson vill vinna, men hon har ingen aning om vad hon ska göra sen.

När Andersson stod där på prispallen som Sveriges första kvinnliga statsminister måste det ha varit med förvirring. Ingen berättar för henne vad hon ska göra eller hur hon ska göra för att vara duktig. Plötsligt har hon ansvar men saknar en vision. När målet inte har varit politiskt utan att klättra, att bli bäst, vad gör man då med makten?

Eftersom det uppenbart finns en insikt om att Anderssons samarbetspartners är knäppgökar måste Andersson börja visa ledarskap. Hon måste förstå att politik sträcker sig bortom prispallen.

Men det kräver att hon förklarar för de andra partierna i underlaget att de måste skärpa sig och att politik handlar om att få ett land att fungera. Problemet är att då riskerar de att säga nej till Andersson och hennes dröm om att bli statsminister.

Där har vi Anderssons dilemma i dag. Vill hon helst bli statsminister eller ha en bra politik? För hennes samarbetspartier låter henne inte få både och.

Läs även: Kan Centerpartiet åter bli relevanta?