Magdalena Andersson må vara väldigt arg. Men hon är ingen Göran Persson och hon saknar både hans pondus och kontroll över partiet. Persson blev partiet genom sin kontroll. Andersson försöker bli ett slags socialdemokratisk Annie Lööf.

I en lång rad frågor syns detta väl. Andersson vågade inte kasta ut Jamal El-Haj trots att han struntade i förbudet att gå på en Hamaskopplad konferens. Hon har undvikit att sätta ner foten i energifrågor, integration, kriminalitet och mycket annat.

Kanske är det dåligt ledarskap, kanske feghet, ytterligare en möjlighet är brist på idéer som faktiskt kan lösa problem. Uppenbart är ett problem att hon är beroende av små partier med ganska extrema idéer – Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Hon måste hålla dem glada och då är det svårt med en konkret politik.

Kärnkraften är en sådan fråga. Helt uppenbart måste massor med planerbar energi fram. Socialdemokraterna själva talar om ett minimum på 60 TWh. Men stora delar av hennes parti, förmodligen dessutom hon själv, och partierna hon vill samarbeta med, säger nej. Hur elen ska produceras är mindre viktigt än att presentera siffror och prata om elektrifieringen.

Det har blivit lite av ett signum för Socialdemokraterna de senaste åren. Skjut problem på framtiden, försöka hantera problem som om de vore ”perspektiv” snarare än verkliga och att hantera partiets problem före landets. Behöver man stänga kärnkraftverk för att ha en bra relation till MP så gör man det. Behöver man säga nej till ny kärnkraft för att värna samma relation så gör man det. Företag och medborgare som får skyhöga elräkningar får man leva med, det är en kostnad Socialdemokraterna kan ta för regeringsmakten.

Häromdagen röstades det i riksdagen om den framtida kärnkraften i Sverige. Insprängt i voteringar kring vårbudget fanns en punkt om att byta ut ett enda litet ord. Den gamla formuleringen var att Sverige skulle ha 100 procent förnybar energi år 2040. Tidöpartierna ville ändra till 100 procent fossilfri.

Det kan framstå som käbbel men är viktigt. Kärnkraft räknas inte som förnybar energi. Inte minst Socialdemokraterna har varit tydliga där. Om den gamla formuleringen finns kvar så finns ett slutdatum för kärnkraft. Då kommer inte bara befintlig kärnkraft att behöva stänga utan det är också orimligt att tro att någon kommer att investera i ny kärnkraft med ett sådant slutdatum. Det gör det omöjligt att räkna hem investeringen.

Kärnkraftens vara eller icke-vara ryms i de två orden. Fossilfritt eller förnybart.

Socialdemokraterna röstade inte förvånande fel. De la till och med ett motförslag där de försökte mena att förnybart nog inte måste betyda nej till kärnkraft. Ett försök att ha kakan och äta den samtidigt. Eller med andra ord, kunna säga att man är för kärnkraft utan att bli osams med C och MP.

Men omröstningar ljuger inte. Socialdemokraterna har satt ner foten och visat var de står. De sa nej till att ta bort slutdatum, de sa ja till en dröm. Det enda realistiska sättet att expandera elproduktionen som är planerbar offrades för politiskt lugn. Ett kortsiktigt politiskt lugn.

Å andra sidan ger det ett visst lugn överallt. Nu vet vi var Socialdemokraterna står i energifrågor. De är kvar i höga priser och en fantasi om att allt ska lösa sig. Ingen chock över att de har insett att de behöver tänka om.

Men förhoppningsvis lyckas de inte få en solnedgång för kärnkraften.

Läs även: Riksdagen röstade för fortsatt utbyggnad av kärnkraft