Socialdemokraterna talar om att vara tuffa mot brott. Men valet av sarbetspartier talar sitt språk. För i Socialdemokraternas värld är det viktigare att Magdalena Andersson är statsminister än att folk är trygga.
Det är något tragikomiskt över att se Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson Teresa Carvalho i SVT:s 30 minuter. Hon sitter där och försöker verka bestämd, men hela framtoningen osar av skådespeleri. För vi vet alla vad det handlar om: att rädda ansiktet efter åratal av havererad kriminalpolitik.
Efter Morgan Johanssons misslyckande som minister och Ardalan Shekarabis försök att rädda partiet är det nu Carvalhos tur att låtsas som att Socialdemokraterna har vaknat. Att de plötsligt förstått att Sverige står inför en kris med brottsligheten. Men det som är mest slående är inte vad hon säger – utan vad hon inte förmår att säga.
För Socialdemokrater kan aldrig ta ansvar. Aldrig. De smyger kring det brännande ordet ”ansvar”, som om det vore radioaktivt. Det vore så enkelt att bara erkänna: vi svek, vi såg fel, men vi har lärt oss. Men nej – istället får vi ett evigt tassande. En partiledning som desperat vill signalera förändring men samtidigt inte stöta sig med vare sig gammal retorik eller samarbetspartier. Ett parti som inte heller kan lära.
Och där blir det riktigt intressant. För i sak säger Carvalho nästan samma saker som Tidöpartierna. Skillnaden? Några kosmetiska utsvävningar om nyrekrytering, fritidsgårdar – och givetvis, lite höjda bidrag. Röstar man på Socialdemokraterna får man i praktiken samma politik som under Kristersson – men lite utspädd, lite urvattnad och serverad med dåligt samvete. Dock kryddad med bidrag, fritidsgårdar och kommunala pysselhörnor.
Sanningen är att Socialdemokraterna vill ha en hårdare linje – men de kan inte. För de har kedjat fast sig vid partier som avskyr allt vad ordningsmakt heter. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet står redo att sabotera varje meningsfull reform. Det vet alla. Även Carvalho men hon måste låtsas. Låtsas för att få tillbaka röster från Moderaterna och Sverigedemokraterna men också för att stoppa en flykt av arbetarröster.
Det verkligt allvarliga är att Magdalena Andersson är beredd att offra allt – trygghet, rättssäkerhet, framtidstro – bara hon får nyckeln till statsministerkansliet. Allt! Hon skulle hellre låta Amanda Lindh diktera kriminalpolitiken än se någon annan leda landet.
Carvalhos försök att låta tuff är därför i bästa fall ett spel för gallerierna, i värsta fall ett hån mot väljarnas intelligens. När hon säger att S inte är beroende av samarbetspartier ljuger hon utan att blinka. Vi har redan sett hur det går till när Andersson får bestämma – då räcker det att en politisk vilde ska ställa krav så böjer sig Andersson.
Och visst, Carvalho säger att Socialdemokraterna gärna gör upp med Moderaterna. Men det är inte principfasthet – det är panik. För Socialdemokraterna vet att Tidöpartiernas politik fungerar, men de vågar inte erkänna det öppet. Så istället hoppas de att Moderaterna ska rädda dem från sina egna rödgröna bojor. Det är politisk feghet. De vågar inte utmana sina kompisar utan hoppas på hjälp.
Men ingen kommer att rädda dem. Och framför allt: de kommer inte att rädda Sverige. Inte från skjutningar. Inte från parallellsamhällen. Inte från rädslan som breder ut sig. De kommer att prata, lova, göra symboliska utspel – men aldrig agera. För i slutändan är det inte brottsligheten de vill stoppa. Det är regeringsskiftet de vill återställa, och deras samarbetspartier vill inte agera.
Och när det väl gäller – när regeringsförhandlingarna knackar på dörren – då kommer Magdalena Andersson inte tveka. Hon kommer hellre släppa in extremisterna i kriminalpolitiken än låta någon annan ha nycklarna till Rosenbad.
Läs även: Palestinarörelsen har gått för långt
