Socialdemokraterna tycks återigen ha gjort en kovändning i kärnkraftsfrågan och är – åtminstone i skrivande stund – för en expansion. Men frågan är om de går att lita på, eller om det bara är ett sätt att positionera sig politiskt. Med Miljöpartiet på nej-sidan är det dessutom svårt att se hur en konflikt mellan kärnkraft och regeringsmakt ska kunna undvikas och där är det uppenbart vilket som vinner.

På ytan pågår en låtsasdebatt om huruvida det är marknadsmässiga beslut eller politiken som styr energimarknaden. Men med bidrag som täcker stora delar av kostnaderna och avskrivningstider på 20–80 år är det självklart politiken som styr, även när besluten tas indirekt. Alla ekonomiska beslut baseras på politik.

Ingen bygger ett kärnkraftverk i hopp om att kunna driva det i kanske åttio år om risken är stor att Miljöpartiet lyckas stoppa bygget redan innan grunden är lagd. Stora investeringar kräver stabilitet – något som är svårt att få i dag. Miljöpartiet är en betydande politisk risk.

Partiet växte en gång fram i motstånd mot kärnkraften. Då var hotet inte klimatet, utan reaktorhaverier och avfall. Än i dag är det denna kamp som står i centrum, vilket är märkligt eftersom kärnkraften både är fossilfri och av IPCC betraktas som en nödvändig del av lösningen på klimatfrågan.

Även Socialdemokraterna har en djup misstro mot kärnkraften, trots att den till stora delar byggdes ut under Olof Palme. Frågan splittrar partiet och fram tills nyligen stod Magdalena Andersson själv på ”Nej till atomkraft”-sidan. I dag säger hon ja – men i morgon är en annan dag. När hon tillträdde som partiledare hånade hon tanken på ny kärnkraft, för att senare skylla på en talskrivare. Andersson är alltid utan ansvar.

De första trevande försöken till en bred energiöverenskommelse mellan Tidöpartierna och Socialdemokraterna har kretsat kring ”teknikneutralitet” – ett komplicerat sätt att säga att både vindkraft och kärnkraft ska få bidrag.

En sådan överenskommelse kan locka MP att indirekt stödja, eftersom de dels inte är direkt bundna av uppgörelsen, och dels kan säkra fortsatt stöd till vindkraft. Det öppnar för en expansion av havsbaserad vindkraft. För SD är det svårare, eftersom de starkt motsätter sig subventioner till vindkraft.

Om en uppgörelse blir av hänger mycket på Miljöpartiet. Daniel Helldén har sagt ett tydligt nej till ny kärnkraft. Men är partiet berett att släppa regeringsmakten för att stoppa kärnkraften?

Även om det lär föras många mjuka samtal mellan partierna är Miljöpartiets kongress avgörande. Partistyrelsen vill ha mjukare formuleringar om kärnkraft.

Det mesta tyder på att MP kommer säga nej till ny kärnkraft, men acceptera den befintliga – samma linje som vid kongressen 2023. Det gör en överenskommelse med Socialdemokraterna svår.

Alternativet är att Andersson försöker blåsa både Tidöpartierna och MP. Hon öppnar för ny kärnkraft på lång sikt, i utbyte mot en snar expansion av havsbaserad vindkraft. SD får vika sig, frågan blir neutraliserad inför valet – och Andersson slipper förklara varför energipolitiken kollapsade under hennes ledning. Alla är nöjda, åtminstone på ytan.

Men vinner de rödgröna valet är kärnkraften det första som ryker. För Andersson är den inget hon vill ha, utan ett billigt offer till MP. Att nu låtsas som om hon är öppen för att stödja ny kärnkraft löser flera problem och gör också att hon kan smyga sig in i rampljuset av att regeringen börjar få ordning på expansionen av kärnkraft.

Det finns mycket att glädjas över kring expansionen av kärnkraft. Men att lita på något annat än ett ovillkor stöd från Andersson är direkt dumt.

Läs även: Sverige firar judiskt liv – medan judar packar väskorna