När politiker talar om 250 år av judiskt liv i Sverige sitter många judiska familjer hemma och diskuterar om de ens vågar stanna. Antisemitismen växer explosionsartat – och staten svarar med ceremonier och pressmeddelanden i stället för att bura in hatarna.
Beslutet att lämna Sverige fattas av allt fler svenska judar. I undersökningar som gjorts svarar 40–50 procent av judarna att de övervägt att lämna landet. Orsaken är rasism – antisemitismen i Sverige är stark.
Än så länge är det relativt få som faktiskt flyttar till Israel, men takten har fördubblats på ett år och många väljer även andra länder. En rad faktorer spelar in – från säkerhet till att barn förväntas göra värnplikt i Israel.
Den judiska befolkningen i Sverige är liten, uppskattningsvis 15 000–20 000 personer. När några hundra lämnar landet motsvarar det nästan en procent av hela minoriteten.
Att omkring en procent av den judiska befolkningen flyr samtidigt som det officiella Sverige firar 250 år av judiskt liv här är ett massivt underkännande. Politiker håller tal, hemsidor lanseras, konserter och museer invigs. Men för den befolkning firandet gäller handlar vardagen om att diskutera: ska vi stanna – eller fly? I många hem är väskorna i princip redan packade.
Läs även: Sverige är landet där judar överväger att fly - men nästan ingen reagerar
Firandet blickar bakåt, inte framåt. Man frågar sig inte om det blir 250 år till. Varje familj som lämnar gör det lättare för nästa att inte stanna kvar. Släkten och vännerna har flyttat till trygghet, varför stanna i ett land utan släkt och dessutom ett land som inte skyddar dig. Flyttarna blir allt fler – i en accelererande spiral.
En av de klassiska antisemitiska stereotyperna är att judar alltid klagar och bär offerkofta. Just den tropen gör att varningar inte tas på allvar.
Föreställ dig att varannan same övervägde att lämna Sverige på grund av rasism. Hade reaktionen då varit att regeringen avsätter lite mer pengar – och en medial debatt om samerna verkligen är hotade, eller bara gnälliga?
För det är precis den reaktion som möter judiska flyttplaner. Aftonbladets Rasmus Fleischer kallade Ekots rapportering om judar som flyttar för ”ett journalistiskt haveri” och hävdade att det finns ”noll garantier mot organiserad manipulation” – eftersom undersökningarna bygger på enkäter som kan spridas till de som vill manipulera svaren. Som om hoten vore påhittade.
Kontrasten till verkligheten är brutal. Ett judiskt barnkollo hade i somras ständig polisbevakning, och Nationella insatsstyrkan dök upp flera gånger. En judisk vän berättar att hans barn aldrig gått till dagis utan att passera beväpnad polis. En annan familj flydde Malmö efter upprepade bombhot mot judiska institutioner.
Jag tror inte att Aftonbladet hade släppt igenom liknande insinuationer om samer. Då hade man inte antytt manipulerade enkäter – utan gjort det till förstasidesnyhet om samiska barn behövt k-pistbeväpnad polis för att gå till dagis. Men judarna är bara gnälliga.
När en kompis till mig skrev en debattartikel i Aftonbladet om livet som jude i Sverige fylldes kommentarsfältet snabbt med hat. Hans familj, som bott här i flera generationer, anklagades för kriget i Gaza och för att ”styra världen”. Hans barn och familj hängdes ut på nätet med namn och adress. Han kallades gnällig, ombads lämna landet – och anklagades för barnamord. Den gamla tropen om judar som mördar barn har fått nya kläder under kriget i Gaza.
Så här kan vi inte ha det i Sverige. Det måste få ett stopp. Sverige ska vara en fristad – ett land judar flyttar till, inte flyr från. Rasismen mot judar är ett gigantiskt problem som nästan alla blundar för.
Ulf Kristersson skrev nyligen på X att antisemitiska hatbrott ökade med 360 procent under månaderna efter Hamas pogrom den 7 oktober. Han levererar ännu en ström av vackra ord – som i praktiken innebär att det står en polis utanför synagogan, dagiset eller sommarlägret. Något riktigt försök att hantera problemet syns inte till.
Han skriver:
”Alla svenska judar ska veta detta: Vi ser er. Vi hör er. Och vi står bakom er. Sverige ska vara ett tryggt land för judar – alltid.”
Men hade han menat allvar hade rikspolischefen, åklagare och polisledning redan fått tydliga order: alla som skriker antisemitiska slagord på Gaza-demonstrationer ska gripas och prövas för hets mot folkgrupp. Gapas det antisemitiska slagord på demonstrationerna ska de upplösas. Oavsett vilket språk hatet framförs på.
Det finns en lång lista på åtgärder som kunde ha gjorts. Poängen är enkel: man måste stoppa den rasism som i dag skrålas öppet på våra gator. Alla vet att det inte är gamla nazister som står bakom ökningen av antisemitism – utan grupper inom den propalestinska miljön.
Så länge polisen inte får direkta order att hantera hatet kommer svenska judar att veta detta:
– Vi kommer att fortsätta babbla. Vi kommer att fortsätta att titta bort. Vi kommer att hålla meningslösa tal – i stället för att hantera det jobbiga. Och vi kommer att fortsätta mumla om att det är oacceptabelt utan att göra något.
Men det går att göra något. Sverige kan till och med bli ett land som judar söker sig till, istället för att fly ifrån. Men då krävs mod och att man vågar ta striden för demokrati, för allas lika värde och mot rasism.
