Magdalena Andersson vill se en förnyelse av socialdemokratin. Hon har gett en längre intervju i DN. Socialdemokratin har blivit grå, dassig och tråkig. Kanske inte hennes ord men antagligen en rättvis beskrivning. Oavsett vad som ska lösas är lösningen alltid samma: mer skattemedel. Det finns en imponerande flora av omskrivningar – mer resurser, satsningar, omfördelning och mycket annat. Men lösningen är alltid densamma: skattepengar. En förnyelse som hade varit uppskattad vore att titta på hur pengarna används i stället för hur mycket som används. Men det får vi nog vänta på ett tag till. Jag kommer inteatt hålla andan.

Kanske summerar DN förnyelsen bäst när de skriver:

”Magdalena Andersson framhåller att det funnits en borgerlig majoritet i riksdagen även under de år som S styrde och att det är en av orsakerna till att hennes parti inte har kunnat göra mer åt samhällsutvecklingen.”

Felet är de dumma väljarnas. Hade Socialdemokraterna haft egen majoritet hade allt varit toppen. Utvecklingen har orsakats av andra, inte av regeringarna Löfven och Andersson.

Men man får ge Magdalena Andersson att hon trots allt förstod att det inte funkade så bra senast hon var med och styrde:

– Vi kan konstatera att vi socialdemokrater inte har förmått att göra tillräckligt, säger hon till DN. Och hon tycks förstå problemet. Den socialdemokratiska synen på politik påminner om metaforen med att bara ha en hammare, så lösningen är alltid att banka. I socialdemokratisk tappning – att höja skatten.

– Det var längesen vi gjorde något mer genomgripande, säger hon.

Igen har hon faktiskt en poäng. Socialdemokraterna har gått i en loop väldigt länge. Det går att säga mycket om Löfven men att kalla honom för stor tänkare är nog en sarkasm som gränsar till lyteskomik.

Det kanske mest omtalade av det Andersson sagt om förnyelsen är nedan. Vissa vill tolka det som en kritik mot den väldigt aggressiva ton som Morgan Johansson och Annika Strandhäll har gjort till närmast en konstart. Andra ser ett närmande till SD.

– Den samhällsutveckling som vi sett i Sverige under de senaste decennierna har brutit sönder mycket av den samhällsgemenskap som vi har haft. Analysen är ett projekt för att bygga en ny samhällsgemenskap.

Ett nära förestående samarbete med SD tycks avlägset. Mer av en hägring än något som kommer att ske inom kort. Även om det sakpolitiskt finns många beröringspunkter mellan partierna så är företrädarna långt ifrån varandra. Att sätta Richard Jomshof och Morgan Johansson i ett rum för att förhandla något skulle snarare sluta med att någon får kaffet över sig än att de kan enas. Jimmie Åkesson och Magdalena Andersson är betydligt mer disciplinerade men inte mer av vänner. Något som Andersson betonar:

– Högern är vår huvudmotståndare och SD är det största partiet i Sveriges höger. Varje dag en minister går till jobbet är det för att Jimmie Åkesson tycker att det är okej. Det kommer att vara en jätteviktig uppgift för oss att tydliggöra att SD står bakom regeringens beslut.

Med andra ord, SD ska målas ut som ett arbetarfientligt högerparti som nästan är som Moderaterna. Det är en strategi som inte kommer att lyckas.

Däremot har de förstått att klimatpolitiken är ett rejält sänke. Socialdemokraterna är klämda mellan en verklighet, inte minst ekonomiskt, och sin egen miljövänster. Men de förstår att landsbygden far illa av politiken.

– Vi har inte förmått utveckla en klimatpolitik som tar hänsyn till de olika levnadsförhållandena i Sverige. Vi behöver en klimatpolitik som på ett annat sätt tar hänsyn till att levnadsvillkoren ser väldigt olika ut i storstäder och där det inte finns någon kollektivtrafik.

Samtidigt ska man betänka att det tog en valförlust för att nämna att miljöpolitiken i hög grad plågar landsbygden. Och att verkligen göra om politiken är ännu längre bort. Elpriser, bränslepriser, varg och liknande kommer fortfarande att avgöras i Stockholm och långt bort från folk och de som drabbas. Den grundläggande uppfattningen – att landsbygdsbor är vulgära, miljöfientliga smygrasister sitter djupt. Liksom tanken att stadens roll är att uppfostra landsbygden.

Och sist, men långt ifrån minst: migrationspolitiken, socialdemokratins kanske jobbigaste fråga. Å ena sedan är invandrare en stor del av väljarna, å andra sidan en stor kostnad, välfärdsstatens gökunge. Å ena sidan är det viktigt att framstå som tuff, å andra sidan inte vägra familjer möjlighet att få sina anhöriga hit. Andersson säger:

– Vi gjorde en stor omläggning av migrationspolitiken och den står vi fast vid, säger hon och fortsätter:

– Vi har haft en stor migration som inte har mötts upp med tillräckliga åtgärder och det har skapat en omfattande segregation.

Det är en linje Socialdemokraterna haft ett tag, att omläggningen av migrationen är deras verk och inget nytt. Det är tomt prat, vilket inte är nytt för Socialdemokraterna. I ett något mer religiöst samhälle hade de säkert försökt hävda att de är orsaken till att solen går upp varje morgon.

Det är också där problemet finns. Socialdemokraterna kan förmå att se problem och säga att de behöver lösas. Men de kan aldrig medge fel eller att deras politik har orsakat problemen. Inflationen, kronkursen, elpriserna och annat är något som gått snett sedan Tidöavtalet. Utom kanske lite som uppstod under Reinfeldt eller som tvingades fram eftersom Socialdemokraterna inte hade egen majoritet. Ett parti där man har en justitieminister som inte blir utskrattad när han tror att det är för små satsningar på fritidsgårdar som orsakar gängbrotten kan inte förnya sig så att de kan lösa de problem som de orsakat. För att kunna lösa ett problem måste Socialdemokraterna först förstå problemet och det kan de inte, eftersom det skulle innebära att de måste ta ansvar.

Det för oss tillbaka till hammaren. Lösningen på problemen kommer varken att bli att låsa in bovar och banditer, att ställa krav på självförsörjning eller att sluta plåga landsbygden, utan bidrag i olika form. Det kan kallas skattehöjningar för rika men tas alltid från medelinkomsttagare.

Som alltid gäller det att se upp när Socialdemokraterna antyder att vi sitter i samma båt. Det innebär nämligen alltid att det är vi som ska ro. Eller mer konkret – betala skatt så att de får möjlighet att satsa, ge mer resurser eller vilken omskrivning som är i ropet.

Förnyelsen stannar vid ett ord för mer pengar. Andras pengar.