Det kan finnas en lösning på problemet med de politiskt tillsatta cheferna i förvaltningen. Grundlagen slår fast att det måste vara meritokrati och det borde väga tyngre i en domstol än arbetsrätten. Men, och det är ett viktigt men, det kräver att regeringen vågar ta en konflikt med den Socialdemokratiska maktapparaten.
Det talas ibland om den djupa Socialdemokratin. Det är ett lite skämtsamt begrepp som syftar på att myndigheterna är självständiga och inte får kontrolleras av politiken. Då kallas det ministerstyre. Men för att inte riskera myndigheter som gör fel tillsätts socialdemokrater. Förvaltningen blir därmed indirekt politiserad.
Mycket har skrivits om detta. I fjol författade Timbro en rapport där de granskade utnämningsmakten. Stefan Löfvens regering tillsatte 173 poster mellan 2014 och 2020. Var fjärde myndighetschef var tidigare politiker och 22 var före detta Socialdemokrater. Ingen var Sverigedemokrat. Viktar man för storleken på myndigheterna är 90 procent av de tidigare politiker som fick en chefstjänst socialdemokrater.
Rapporten tar till exempel upp SIDA. Det är en viktig myndighet, inte bara för att den hanterar stora delar av biståndet utan också mycket stora belopp till svenska organisationer. När ansökan till ny generaldirektör var ute sökte 28 personer tjänsten. Ingen fick den. I stället hölls tjänsten vakant tills året efter då Carin Jämtin slutade som partisekreterare för Socialdemokraterna och fick tjänsten. Beslutet motiverades inte.
Ett liknande exempel men på mycket lägre nivå är affären i polisen med Linda Staaf och Mats Löfving. Bland de sökande till Noa fanns många väldigt erfarna poliser men ärendet hanterades som med fallet Jämtin. Ett exempel på sådana poliser är Leif Jennekvist som är känd för att bland annat lett utredningen av mordet på Anna Lindh. Han, och de andra sökande, fick inte jobbet utan datum för ansökan förlängdes och i stället fick en illa kvalificerad person tjänsten.
För de sökande måste det kännas hopplöst att bli förbisprungen av någon som saknar kvalifikationerna, som är sämre än en själv men som har rätt kontakter. För folket innebär det sämre fungerande myndigheter, där det borde styras av kompetens styrs det i stället av lojalitet. Alla får ta smällen av korruptionen.
Det går att göra en lång lista på tveksamma rekryteringar där namnet på allas läppar antagligen är Dan Eliasson. Mannen som ingen kan säga vad han åstadkommit för gott, men som trots det vinner varje ansökningsprocess.
Svensk grundlag reglerar faktiskt det där med rekryteringarna. I regeringsformens 12:e kapitel femte paragraf står det att ” Vid beslut om statliga anställningar ska avseende färdats endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.”
Grundlagen trumfar all lag utom EU-rätt. Det gör att den paragrafen,bör trumfa arbetsrättslagstiftningen och därmed borde det var enkelt att avskeda alla politruker som fått oförtjänta jobb i olika myndigheter med hänvisning till grundlagen. Det skulle behöva gå via domstol. Men chansen är god att vinna.
Ett sådant grepp skulle vara en del i att återskapa en förvaltning som både är meritokratisk och som har förtroende hos folket. Det skulle ge en effektivare förvaltning och en förvaltning som dessutom är lojal med regeringen och inte med ett parti. Minns de UD-anställda som protesterade mot SD eller bråket i migrationsverket.
Det sitter dessutom djupt i organisationerna. Redan 2003 fick den tidigare ministern Maj-Inger Klingvall en ambassadörspost. UD, som det heter, blev rosenrasande på utnämningen och facket beskriver i ett brev hur opolitiska tjänstemän har förtidspensionerat sig då chefsposterna går vid sidan av organisationen och till politiker. Facket menade att det var en politisk förläning till en person som inte kunde tillföra någon kompetens till UD. Den facklige lokalordförande skriver i ett brev:
”Vi får dem som regeringen inte vet var de ska göra av annars. Det känns inte bra.” Utöver den märkliga tillsättningen är lönen märklig. Då var ingångslönen för en ambassadör 39 000 kronor och medianlönen. Den före detta ministern fick 65 000 kronor i månaden.
Men den avgörande frågan är vad regeringen faktiskt vågar göra. Börjar man putta ut folk så kommer det bli bråk från de som sitter i en position där de riskerar att förlora jobbet. Eller deras kompisar riskerar. Stödet från de opolitiska kommer vara begränsat då det är en stor risk att sticka ut hakan. Peter Springare är ett exempel på en obekväm person.
Men någonstans måste man börja rensa upp. Håkan Juholt beskrev det som klägget men råkade själv bli ambassadör. Ju förr man börjar desto längre är det till valet. Vilket är ett gott argument för att börja inom kort.
