Den socialdemokratiska förälskelsen i Nato är ung, blott elva månader. Kärleken är kanske inte helt besvarad och det verkar som att den inte är helt enkel att ge sig hän åt. För ett år sedan i dag var den socialdemokratiska uppfattningen att Nato var ett hot mot stabiliteten kring Östersjön. Sedan gick det fort.

Läs även:

Den snabbt uppblossande förälskelsen fick nästan upp alla ledande socialdemokrater på banan. Det var inför ett val och M och SD hotade att, tillsammans med andra partier, köra över Socialdemokraterna. Varenda gamling skulle dammas av för att få ett par sekunder i strålkastarljuset där de bekänner sin lojalitet till partiet, förlåt – sin övertygelse om att alltid ha haft fel om Nato. Genom hela Kalla kriget förstod de inte, men Ukraina ändrade allt. Så sägs det.

Mona Sahlin, så besviken på partiet att hon inte längre är partimedlem, är kanske det mest extrema exemplet. Hon gick som partiordförande till val på att driva frågan om att USA skulle tvingas dra tillbaka alla amerikanska militärbaser utomlands. Till och med hon dammades av och fick vara med. ”Det är klart att vi måste gå med i Nato.” Hon skulle bli besviken om inte partiledningen ändrade uppfattning.

En sådan framhastad och av oppositionen framtvingad omvändelse gör ont och när valet är förlorat, Ryssland har kört fast i kriget och tiden har börjat gå, så kommer tvivel. Som i alla relationer, den häftiga förälskelsen falnar. Särskilt när det nog mer handlade om självsuggestion än passion.

Först ut var Margot Wallström. Hon kände på sprickan. Var inte längre passionerat för Nato utan oroad för att Sverige som modig röst skulle tystna. Nato var kanske inte så bra ändå.

Allan Larsson, den före detta finansministern, skickade upp en liknande testballong nyligen. Ansökan skulle pausas. Inte läggas på is utan pausas till efter det turkiska valet. I ett Facebookinlägg tar han upp frågan.

Det kanske intressantaste med ballongen är reaktionerna. Larsson säger inte nej, han svänger inte i frågan men menar att den kan prioriteras ner. Pausas och sedan tas upp igen. Steget efter kommer i kommentarsfältet i stället. Där är det fritt spelrum för besvikna socialdemokrater som vill pausa längre. Förmodligen tills kriget är över så att frågan kan diskuteras igen.

Det är i det ljuset Larssons paus ska ses. Han är den första som gluttar på dörren att omvärdera beslutet. Inte explicit, man kritiserar inte en partiledare så, men man kan ge respit. Låta saker ske i omvärlden så att det kan bli en ny diskussion.

Tar man Larssons paus så kommer förmodligen förslag på en till liten paus. Vi kanske ska vänta lite om Erdogan förlorar valet. Se vem den nye killen är. Eller om Erdogan vinner pausa lite av andra skäl. Låta det gå lite tid. Så att det kan bli ett slut på kriget i Ukraina, och därmed ett slut på trycket i Socialdemokraterna.

Det vore förmätet att kräva att Magdalena Andersson ska ta partikamraterna i örat. Men det är intressant att se hur sprickan sakta växer. Där det fanns en så solid enighet att till och med Sahlin fick hälsa på igen hörs nu tvivel. Inte rakt ut men det kommer snart.

För samtidigt som det pratas om paus, om en förlorad röst, så växer kritiken mot att lägga sig platt för Erdogan. Där har Ulf Bjereld och andra socialdemokrater varit ute.

Natokärleken verkar aldrig ha varit på riktigt. Det är ett tvångsäktenskap som skaver. Neutraliteten är en djup myt inom socialdemokratin som fått bibliska proportioner. Den rymmer ekot av Olof Palme. Tron att världen sitter i väntan på hur Sverige ska agera. På samma sätt har ofta, utom i de riktigt stora konflikterna, Socialdemokraternas riktmärke varit att gå emot USA. Mindre en fråga om vem man råkar stödja, mer om att vara emot. Ett slags vilja att alltid stå på Davids sida mot Goliat. Även när David är en skitstövel. Den socialdemokratiska utrikespolitiken är inte direkt kantad av vänner man kan vara stolt över.

Larssons testballong är uppe. Det ska bli kul att se vilka som hugger på den.