Moderaterna i Stockholm är i kris. Åtminstone om man ska tro dem, och det bör man nog göra. Väljarna har flytt partiet under det senaste decenniet och senaste valet var inget undantag.

Samtidigt som väljarna ville ha ett skifte bort från Socialdemokraterna i hela riket ville de ha ett skifte bort från Moderaterna i Stockholm. Rörelsen gick i olika riktning, vilket är lite ovanligt.

En ständig risk när man försöker förstå ett partis utveckling är att man begränsar sig bara till det partiet, vilket sällan funkar. Partierna är kommunicerande kärl och skälet att någon byter till ett annat parti behöver inte betyda att det partiet blivit bättre. Det kan också vara så att ett annat parti har blivit sämre och väljarna flyr till sitt näst bäst parti.

Så var det med Folkpartiet, nu Liberalerna, efter valstugereportaget där Uppdrag granskning hängde ut moderater som talade illa om invandrare. Folkpartiet trodde att de hade blivit jättebra och skrev en valanalys som inte nämnde att Moderaterna kollapsade. Så kan det gå.

Men i fallet med Moderaterna i Stockholm tycks det som att det finns problem som i huvudsak är egna. Folk dras inte bort från Moderaterna, utan flyr dem. Det är väldigt dåligt, men samtidigt en möjlighet eftersom det går att påverka den egna politiken.

Det finns två viktiga faktorer som har spelat in. Det första är samarbetet med MP. Det andra är väljarnas ovilja till SD.

MP är en förbannelse. Varje parti som samarbetar med MP kommer att få problem. Moderaterna drabbades av det under sista tiden med Reinfeldt. Löfvens och Anderssons samarbete med dem gav samma resultat. MP är som en gökunge som aldrig får nog, aldrig kan förklara vad som sker utan alltid lämnar sin partner med stora problem. Och det går inte att säga vad man vann på samarbetet.

Stockholmare tycks dessutom ogilla Tidöavtalet. Många säger att de lämnade M för S eftersom S uppfattades som en motvikt mot SD. Det är delvis ett storstadsperspektiv, men också en fråga om erfarenheter. Det finns en enorm skillnad på dem som befunnit sig långt från kriminaliteten och dem som själva utsatts eller har någon nära som har utsatts.

Men det är också en fråga om hur Moderaterna valt att marknadsföra sig under lång tid och vilka väljare de har fått genom den marknadsföringen. Där är kanske den mest intressanta biten och där lärdomen finns. Moderaterna i Stockholm har länge haft en marknadsföring som ligger på livsstilsfrågor och identitet. Kontrasten till Kristersson är märkbar, han är mer av en problemfixare, om än lite seg att komma igång.

Stockholmsmoderaterna har varit motsatsen, de har mer fokuserat på livsstil och värden. Ett stort undantag är Kristoffer Tamson som i motvind arbetat med att få ordning på kollektivtrafik. Med ett sådant fokus följer också en grupp väljare, en grupp som till sin natur är flyktiga. Moderaterna i Stockholm har ett problem som delvis liknar de väljare som Centerpartiet drog till sig under Annie Lööf, som försvinner lika fort igen.

Lösningen tycks vara enkel men är ganska svår att lösa praktiskt. Och den ligger nära vad Moderaterna i regeringen måste få till. Det första är att acceptera att vissa väljargrupper går till ett annat parti. Den gruppen som är till vänster och drivs av värderingar samt har en i stort problemfri vardag kommer alltid att ha lätt att byta parti och är en farlig grupp att jaga. Jagar man de väljarna tappar man andra väljare.

Det andra är att återgå till att vara ett praktiskt parti. I slutändan är all politik praktisk. Löser ett parti problem åt väljare så kommer de att belönas med röster, stöd och förtroende. De som får sjukvården att funka, får skola, trafik och annat att funka. Att hitta fungerande lösningar är svårt, men att förstå vad som behöver lösas är lätt.

Förmodligen finns ett problem i att Moderaterna har blivit systemets försvarare mer än försvarare av lösningar. Man har uppfattats mer som försvarare av friskolekoncerner än försvarare av bra skolor. Liknande är det med vård och mycket annat. Företagen har kommit före företagsamheten och det har blivit ett slags kåranda. Är man man för friskolor måste varje friskola försvaras snarare än att försvara friskolorna genom att kasta ut de dåliga.

Stockholm har också allt mer av det motsatta problemet som landsbygden har. Stockholm har sina krav och problem måste lösas på ett sätt. Det krockar med landsbygden och sällan är bägge nöjda, vilket moderaterna borde se och i stället förskjuta makt från rikspolitiken till regioner och kommuner. Risken är annars att lösningar gör både storstäder och landsbygd missnöjda och att ingen är riktigt nöjd.

En sista spaning kring Stockholmsmoderaterna är att hålla ett öga på Christofer Fjellner, som nu är deras toppnamn. Han kommer sannolikt att dyka upp som kommissionär för EU eller partiledare för Moderaterna.

Om han löser Stockholms problem.