Det finns få saker som är så tröttsamma som folk som hävdar att de inte känner igen sitt parti. Det spelar ingen roll om det är vilsna liberaler, Mats Svegfors eller andra som dväljs i ett trevligt förflutet. Deras problem är nämligen inte att partiet har förändrats, utan att de själva inte har gjort det.

Sanningen är betydligt mindre sentimental än de vill ge sken av: man ska inte känna igen sitt parti efter tjugo år. Om man gör det är det snarare ett tecken på stagnation än på principfasthet. Partiet ska svara mot de problem som finns, inte de som en gång fanns.

Förr hade vi inte 13-åriga kontraktsmördare, energikris, gängvåld, en havererad integration och en massa andra problem som vi har i dag. Att man inte känner igen sitt parti beror på att partier har förstått att man måste förändras när världen förändras.

Förändras inte partierna och deras lösningar på problem riskerar de att förvärra problemen. De kommer också att bli allt mindre relevanta för väljarna.

Ta det mest groteska exemplet: barn som mördar. För två decennier sedan var det inget som upptog samhällsdebatten. Ingen diskuterade vilken myndighet som skulle ansvara för minderåriga mördare eller hur deras skolgång skulle organiseras bakom låsta dörrar. Det fanns helt enkelt inte på kartan. Ingen vill hantera 13-åriga mördare, men i dag måste man förhålla sig till det.

Detsamma gäller migrations- och energifrågorna. Problemen var annorlunda, ofta enklare, och därmed krävdes också andra lösningar. När dagens nostalgiker kliver fram och uttrycker sin förvirring är det svårt att inte associera till den där äldre släktingen som med viss envishet återberättar samma anekdot från 1974, som om den fortfarande bar på någon större relevans.

Politik är emellertid inte ett nostalgiprojekt. Det är, eller borde vara, ett hantverk inriktat på att lösa konkreta problem. Konsekvenserna av att inte anpassa sig bärs inte bara av partier som krymper när de blir mindre relevanta. Smällen får ofta folket ta.

De som är vilse i jakten på ett parti från förr har ofta en sak gemensamt. De är väldigt klara med vad de upprörs över och vet exakt vad de ogillar, men är betydligt mer oklara när det gäller vad de vill i stället. Det är rikligt med indignation, men magert med alternativ. Kritik utan ansvar tenderar att bli mer kategorisk än konstruktiv. Att vara kategorisk är också att underskatta samtidens komplexitet.

Resultatet blir en sorts retorisk varmluft: uppblåst, självtillräcklig och i praktiken något som mest virvlar upp damm. Att byta sida, som det ibland antyds, framstår knappast som någon lösning. Politik har sällan handlat om perfektion, utan om att välja det minst dåliga alternativet.

Men det kanske mest provocerande är att så många av dem som nu inte känner igen sig står så långt ifrån politiken. Mats Svegfors, Birgitta Ohlsson, Bengt Westerberg och alla andra som känner sig vilsna behöver inte lösa problemen. De har inget ansvar.

I stället kan de sitta på parnassen och dela ut sina moralkakor. De behöver inte svara på hur vi ska få rimliga priser på el, hur vi hanterar kriminella eller får en integration som fungerar. Likt de gamla gubbarna i Mupparna kan de gnälla och göra det utan att ta ansvar.

Likheten med gubbarna går djupt. De skriver inte texter med förslag på hur man löser problem. De gnäller och är arga över att verkligheten har tvingat partierna att förändras. På Westerbergs tid sköt inte barn varandra – varför ska hans älskade Folkparti förhålla sig till sådana frågor i dag? På Svegfors tid hade man inte ett gigantiskt problem med integration av asylinvandrare, så man kunde ha en annan syn på arbetskraftsinvandring.

Men verkligheten har en obehaglig vana att förändras utan att be om lov. Och när problemen förändras måste också lösningarna göra det. Att då klamra sig fast vid gamla positioner är inte principfasthet, det är ansvarslöshet. Westerberg må vara sur över att hans gamla parti samarbetar med SD, men han vägrar förhålla sig till alternativet.

Sverige ser inte längre ut som det gjorde. Det är en trivial iakttagelse, men en som alltför många tycks ha svårt att acceptera. Det krävs nya lösningar, nya samarbeten och nya analyser för att lösa vår tids problem. Man ska inte känna igen sitt parti i en ny tid – det ska ha ändrats. Väljarna har till stor del accepterat detta, och det är tid för partierna att acceptera och gå vidare i en ny tid. Det är i grunden en sund process.

Naturligtvis finns det en ideologisk kärna som bör bestå. Men det som nu hörs är inte ett försvar av ideologiska principer, utan en sorts reaktionär irritation, kryddad med en längtan tillbaka till en tid då televisionen var svartvit, Hyland dominerade tablån och politiken framstod som enkel och överskådlig.

Mycket av de problem vi har kommer faktiskt ur den bristen på insikt.

Läs även: Naturskyddsföreningens ilska visar att Liberalerna gör något rätt

Följ mig gärna på X/Twitter