Annika Strandhäll och Ida Karkiainen hade häromdagen en debattartikel i Aftonbladet. De vill använda den offentliga sektorns upphandlingar, runt 800 miljarder, som ett redskap för den gröna omställningen. De bägge menar att detta kan bli ett sätt att använda det offentliga Sveriges pengar till att gå före och visa vägen. Mer realistiskt är att detta är Strandhälls variant på Pandoras ask.

Strandhäll och Karkiainen ser förslaget som en möjlighet för staten att sätta på sig ledartröjan. Att gå före och visa vägen. Ni vet alla de där företagen som är vilse och behöver Strandhäll som vägvisare? Det är de som ska få hjälp nu. Så de kan bli en del av det stora språnget, förlåt, av den gröna omställningen.

What could possibly go wrong? När de presenterar detaljer kring sin plan så visar det sig att nästan alla fått lite av sina favoritbitar. Det stannar inte bara med den gröna omställningen utan även djurhållning, social rättvisa, arbetsförhållanden, människors hälsa och en del annat.

Kort och gott. Du betalar skatt och de använder skattepengarna till att omforma näringslivet genom att via upphandlingar tvinga fram ett beteende hos företagen som lägger bud. De säger själva att detta skall omfatta allt från blyertspennor till tjänstebilar. Vilket givetvis kommer slå över i allt. Städfirmor, snickare, byggbolag och andra ska ha elbilar. All mat som köps in ska produceras på det sätt politiken för stunden ser som viktigast.

Bakvägen använder man skattepengarna till att skapa ett slags branschstandard som sedan när den är etablerad fastslås i lag. Är tanken dessutom att förslaget blir att man har hållbarhetskedjor så blir greppet om näringslivet hårdare. Då kan inte underleverantörer heller avvika. Ett hypotetiskt exempel: vill en städfirma ha ett kontrakt med en skola så måste de och underleverantörerna ha kollektivavtal. De måste göra elbil och de måste ha ett kontrakt med en elleverantör som levererar bara hållbar el. Utrustning och annat måste uppfylla gröna, etiska och sociala regler och så vidare. Med andra ord hela företaget måste anpassas. Det räcker inte med att vara ett bra städbolag, man måste vara rätt typ också.

Och när nästan alla företag anpassat sig är det lätt att få till lagstiftning. De som redan anpassat sig får sina konkurrenter bortslagna från marknaden och för dem innebär lagändringar inga problem. Så låter man bakvägen lagstiftning som ingen riktigt vill ha accepteras. En variant på grodan som sakta kokas.

Offentliga medel kommer från medborgarna och ska användas på absolut bästa sätt för medborgarna. Allt annat är slöseri. De ska inte användas för att dressera näringslivet, för politikers favoritprojekt eller liknande, utan för det bästa för verksamheten. Att börja stoppa in en massa ideologiska kriterier på upphandlingen kommer resultera i slöseri eller sämre kvalitet, sannolikt bägge. Då får måste skatten höjas trots att vi får mindre för den. Om man då inte gläds åt de ideologiska preferenserna.

Varianter på detta har skett i mindre skala i annan verksamhet. Inte minst akademin har fått sig en rejäl dos av genusperspektiv, miljötänk och liknande som kanske inte direkt gjort den bättre. Bara mer ideologisk.

Det är fel att använda medborgarnas pengar så. De ska gå till bästa nyttjande, inte till ideologiska projekt. Och sådana här experiment är alltid ett första steg. Efter några år måste politikerna visa handlingskraft i en annan fråga. Och då görs små tillägg till lagen så att fler och fler områden omfattas. Det kommer börja med bara djurhållning, social rättvisa, klimatet, miljön, människors hälsa och och arbetsrätt. Men det kommer inte sluta där.

Grupper kommer att lobba för att just deras krav ska inkluderas. Är det verkligen rimligt att det offentliga ska köpa in från bolag som inte har en jämställd styrelse? Jämställd arbetsstyrka? Som har underrepresentation av invandrare, handikappade eller någon annan grupp? Och när en grupp kommer in i upphandlingen så vill nästa dit. I rättvisas namn. Och mångfaldens. Och toleransens. Och miljöns. Och i och i.

Det enklaste sättet att förhålla sig till Pandoras ask är att aldrig öppna den. Har man väl öppnat så får man aldrig tillbaka olyckorna i den.