Regeringens förslag till nya åtgärder, det så kallade paradigmskiftet, verkar mer vara en fortsättning av Morgan Johanssons politik än något nytt. Det bär hans signum av att mer verka vilja göra något än att verkligen åstadkomma förändring. Samtidigt kostar förslagen i rättssäkerhet.

Låt oss börja i andra änden. Upptakten till det som blev Hedinmålet var ett kraschat äktenskap hos några bekanta till Karl Hedin. Hustrun ville klämma åt sin make och ringde in ett falskt vittnesmål. För att få åklagaren på kroken kastades Hedins namn in. Åklagaren svalde med hull och hår.

Den kanske längsta och värsta härvan i svenskt rättsväsende rullades upp. En helt oskyldig person fick sitt hem stormat av insatsstyrkan, häktades under mycket lång tid och gick igenom ett fasansfullt lidande. När sen åtal väcktes konstaterade domaren att det var ett så uselt åtal att försvaret inte ens behövde plädera, åklagaren kom inte i närheten av att påvisa något brott. Karl Hedin friades.

En avgörande bit är att hustrun till den bekante medger att hon har ljugit ihop anklagelserna när hon förstår att hon inte får vittna anonymt. Ställd inför att tvingas förvara sina påhopp backar hon och medger lögnen.

På liknande sätt är de hemliga avlyssningarna mot Hedin väldigt ifrågasatta. De har aldrig till fullo givits till honom eller hans advokat. Hur de beviljades är inte heller känt. Lösryckta bitar, ett skämt om gråben, var en del av åklagarens ”bevis”.

Hedin var helt oskyldig. Det kunde ha hänt vem som helst. Att det blev uppmärksammat handlar delvis om de märkligheter som uppstår med avlyssningar och anonyma vittnen som kan påstå vad som helst. Med regeringens förslag är det inte omöjligt att Hedin hade blivit dömd. Helt oskyldig.

Anonyma vittnen och hemliga avlyssningar är viktiga bitar i regeringens paket mot gängen. Vinsten är oklar men Karl Hedins fall visar på att det inte räcker med att ha rent mjöl i påsen, staten måste ha en begränsad makt att krypa inpå ditt privatliv. Att ge de verktygen till staten medför en väldigt stor risk. Och inte bara Hedinfallet visar på att rättsväsendet fungerar illa – hela affären med Staaf/Löfving visar på problem.

Hur kommer en domstol bedöma ett vittnesmål från någon de inte vet vem det är? Hur ska försvarsadvokaten hantera det? Kommer sådana vittnesmål ens tas fullt på allvar? Därtill kommer problemen med polisläckor så vi ändå inte kan vara säkra på att vittnena är anonyma.

Avlyssningarna är också ett problem. Att kunna avlyssna någon utan konkret brottsmisstanke låter jättetufft. Men vill vi verkligen ha det så?

Polisiära befogenheter brukar byggas på. De får ett första verktyg och sen växer det. Öppnar vi dörren för hemliga avlyssningar utan brottsmisstanke är risken väldigt stor att det går från att vara något som görs väldigt sällan till i allt fler fall.

Förslaget om visitationszoner är också av Morgan Johansson karaktär. Är de inte gigantiska så blir de snarare ett slags no go zoner för kriminella. Vilket mer flyttar och stör brottslighet än får den att upphöra. Och på samma sätt som vi ser i dag kommer sannolikt brotten tryckas ner i åldrarna. Efter ett par gatlopp i media efter att polisen har visiterat tolvåringar kommer polisen vara väldigt tveksamma till att göra om det. Och då blir efterfrågan på barnkurirer bli ännu större.

Lösningen ligger sannolikt i en annan riktning – att ge sig på gängens pengar. Att kunna beslagta egendom från dem så det blir svårt att kunna flasha. Men också att försvåra för dem i hur de tjänar pengar som med den nya myndigheten för att försvåra med bidragsfusk.

Den andra lösningen är att spärra in brottslingar. Det kanske inte rehabiliterar dem, men det stoppar dem från att begå brott. En inlåst bankrånare rånar inte mer, våldtäktsmannen är förhindrad att våldta och på samma sätt stoppas de flesta brott den personen kan begå.

På samma sätt är det med straffrabatter och liknande. Där finns insatser som faktiskt funkar. Vet vi att många av de som skjuter och mördar i gängen är väldigt unga. Ungdomsrabatt på straff motverkar därför det man vill uppnå.

Paradigmskiftet verkar inte komma nu. Däremot tycks det som att rättssäkerheten är på väg att säljas för små vinster. Det är en farlig väg och dessutom en väg som ändå inte stoppar gängen. Det vore bättre att angripa dem från ett håll som gör mer ont, och som inte riskerar att oskyldiga avlyssnas eller döms.

En kriminalpolitik från höger vilar på två ben. Det ena är rättssäkerheten och det andra är effektiviteten. I det här fallet kan bägge benen ifrågasättas.