Regeringen tog inte över tomma lador utan förfallna. Sverige är den enda ekonomin i EU som krymper. Regeringen, och särskilt finansministern, måste därför få väldigt mycket gjort och snabbt. Det räcker inte att ha kvartssamtal med matjättarna och uppmana hushållen att förhandla med sin bank om amorteringspaus.
Dag för dag visar sig lågkonjunkturen mer och mer. De första bankerna har kollapsat. Arbetslösheten är hög. Kostnaderna skenar och livet blir dag för dag tuffare för folk. Matpriserna stiger nu i en takt där det märks månad för månad och de kan på en månad rusa mer än vad det förr gjorde på ett år.
Finansminister Svantessons agerande är inte lätt att förstå. Bitvis beror det på att hon, liksom större delen av regeringen, är dåliga kommunikatörer, men också för att politiken verkar så impotent och oklar i vad den vill.
I dag rapporteras att Svantesson vill prata med matjättarna. Kanske de hedgar lite och lägger på extra. Så det blir ett kvartsamtal. Det är så fel väg att gå. Mjuka i stället upp det kommunala planmonopolet så att det blir enkelt att bygga fler matbutiker. Konkurrens och prispress kommer inte från kvartsamtal utan från att det kommer fler butiker som kan trycka ner priset och därmed ta över kunderna. Kvartsamtal med matjättarna låter som en idé någon hittade i en kvarglömd flyttkartong från Bosse Ringholm.
Det finns mer. Lös bränslepriser så transporter av mat blir billigare, lös elpriser så butikernas kostnader och växthus blir billigare. Och vem som helst fattar att importerad mat, som grönt och frukt, blir svindyrt om euron kostar över 11 kronor.
Det är lika illa med amorteringskravet för bolån. Innan valet lovades det dyrt och heligt att det skulle pausas. Stigande kostnader, räntor och skakig bomarknad är enkla argument för att inte förvärra situationen med ett amorteringskrav.
När vi nu går in i en period där en mycket stor mängd av de bundna bolånen måste läggas om kan kostnaden för många hushåll gå från någon procent till upp mot fyra eller fem procent. Ökningen kan låta liten men kostnaden kan vara en ökning med 400 procent. Ett lån på 40 000 kronor per år i räntor kan gå upp mot 150 000 kronor. Är man redan innan tungt belånad är det ett enormt slag. Lägger man till att många hushåll går över taket för ränteavdrag blir det värre. Med ökningar av drivmedel, mat och annat så är det mer än vad många hushåll har marginaler för.
Då är det inte längre en fråga om det blir att stanna hemma på semestern. Det blir en fråga om man måste flytta och sälja i en tid där fastighetspriserna kommer att börja falla. Nya bolån står i princip still eftersom få flyttar och måste man flytta så är risken för förlustaffärer stor.
Amorteringskravet absorberar också mycket konsumtion. För varje miljon i lån är det 20 000 kronor som går från konsumtion eller till räntebetalningar till att i stället vara amorteringar. Det är mycket konsumtion som hade kunnat hålla ekonomin i gång.
Svantessons lösning är igen något som är långt från vad som borde göras. I stället för att säga att det blir paus och ta bråket med till exempel riksbanken så uppmanar hon hushåll som har det tufft att ställa sig med mössan i hand och förhandla med banken. De har möjlighet att ge dispans. Det är inte bara ett svek mot det som lovades utan mot alla som har det tufft.
Varför fegar hon? Frågan rymmer ytterligare en dimension. Hon säger att hennes prioritet är inflationen. Det är något dunkelt faktiskt. Mycket av inflationen kommer från en fallande kronkurs och en milt sagt usel politik under väldigt många år innan dess.
Att bekämpa inflationen handlar mycket om att återskapa ett internationellt förtroende för Sverige, inte bara för svensk ekonomi utan Sverige. När utländska bolag ska göra investeringar och väljer mellan olika länder spelar frågor som brottslighet, utanförskap och generellt förmåga att lösa problem in. Är det som syns av Sverige i utländsk media skjutningar, mord och havererad politik så spelar det roll. Sverige måste, igen, bli ett land som företag vill investera i. Det måste bli ett land där företag vet att enkla saker som elektricitet finns och till ett rimligt pris. Inte ett land där företag flyttar ut.
Magdalena Andersson lyckades både som finansminister och statsminister sjabbla bort en lång högkonjunktur. Där det fanns både goda förutsättningar att göra reformer som hade pressar ner utanförskap, fått upp produktivitet och dragit in investeringar föredrog hon att sitta still och undvika att göra sin vänsterfalang och facket irriterande. Det var en bekväm situation och den gav inte så mycket fiender. Men det är det vi betalar för i dag.
När lågkonjunkturen börjar har vi hög arbetslöshet, vi har usla förutsättningar för tillväxt och vi har inte ens påbörjat reformer på arbetsmarknaden. Sverige är den enda ekonomin i EU som beräknas krympa.
I det läget är det inte finansministerns jobb att ha kvartsamtal med matjättarna eller uppmana hushållen att ta sig ett samtal med banken om det är jobbigt. I det läget är det först en fråga om att rädda fastighetsmarknaden och därmed också banksektorn från en kris. Det är en fråga om att bryta utanförskapet och se till att fler kan försörja sig själva.
Men det är också en fråga om Sverigebilden både inom och utom landet. Att visa att brottslingar blir inlåsta. Att det finns stabil elektricitet till rimliga priser och att saker funkar.
Detta är exempel på vad som borde göras. Och är det någon som ska hålla kvartsamtal så är det statsministern som ska prata med finansministern.
Svantesson måste bryta med Magdalena Anderssons vänta-och-vara-bekvämlinje. Den funkade inte ens i en högkonjunktur. Ärver man ett land i dåligt skick kräver det att man måste göra mer och snabbare än om det var i gott skick.
