Den avhoppade socialdemokraten Jamal El-Haj berättar i GP om hur han ombads att delta i Hamas-konferensen och hur sen partiet vände honom ryggen. Han tycker att partiet har varit orättvis mot honom.
Den tidigare socialdemokraten Jamal El-Haj ger i Göteborgs-Posten sin första längre intervju efter avhoppet. För ungefär ett år sedan lämnade han Socialdemokraterna men behöll sin riksdagsplats som politisk vilde. Hans fall började med att han talade på en Hamas-kopplad konferens, och när han sedan granskades ytterligare visade det sig att han bland annat hade haft en tveksam kontakt med Migrationsverket angående uppehållstillstånd för en imam.
Efter att Expressen avslöjat kontakterna med Migrationsverket brast det för hans parti. Där partiledaren Magdalena Andersson tidigare hade försvarat honom, tills tårarna föll, fanns nu inget förtroende kvar. El-Haj ombads lämna partiet men behöll sin riksdagsplats, vilket gjorde honom till Socialdemokraternas första politiska vilde.
El-Hajs egen berättelse är intressant och skiljer sig delvis från den bild som tidigare framkommit. Under den tid affären pågick gav han nästan inga kommentarer – det var partiet som skötte kommunikationen. Det kanske mest anmärkningsvärda i intervjun är hans svar på frågor om konferensen.
”Nu säger El-Haj att det var partiets önskemål att han skulle tala på konferensen.
– Absolut. Det var partiet som ville att jag skulle delta i konferensen.”
El-Hajs version nu skiljer sig från den som framställdes då. Då hävdades det att han själv valt att delta, men att partiet tog avstånd omedelbart efter att det uppdagades.
Begreppet ”partiet” är samtidigt vagt. Syftar han på Socialdemokraterna i Malmö, Skåne eller på riksorganisationen? Eller talar han om en enskild person i en informell eller officiell position? Oavsett vem han syftar på är El-Hajs bild att hans deltagande var sanktionerat.
Men när stormen blåste upp stod han ensam. Han hade lovat att delta, han fanns med i programmet och upplevde att han inte kunde backa. Partiet, som tidigare uppmanat honom att delta, övergav honom.
Kanske berodde uppmaningen att delta på en strategi för att nå väljargrupper som annars är svåra att nå ut till. El-Haj var en stark profil bland invandrargrupper i Malmö. Val vinns genom röster, inte värderingar, och om man kan spela dubbelt kan det ge extra röster. Men när media uppmärksammade konferensen blev det viktigare att skydda partiets varumärke än det lokala inflytandet.
För El-Haj var situationen den motsatta. Det var hans hjärtefråga, hans varumärke och hans trovärdighet som stod på spel. Han menar att det viktiga var att partiet tidigare hade uppmanat honom att delta – om de hade sagt nej från början hade han avstått. Men när de ändrade sig skadades hans egen position. Han ville inte skada sitt namn för att partiet hade fått kalla fötter. Så han gick trots att partiet hade bytt uppfattning.
Frågan om imamen följer en liknande logik. El-Haj beskriver hur imamen kontaktade honom och bad om hjälp. Han säger att han kontaktade Migrationsverket inte för att påverka processen utan för att assistera. Det intressanta är att El-Haj hävdar att partiet känt till kontakten sedan 2017. Uppgiften var alltså sex år gammal när Expressen gjorde sitt ”avslöjande”.
Om hans uppgifter stämmer reagerade partiet inte på ny information när de kallade till presskonferens där hans öde beseglades. Deras reaktion var istället ett svar på att kända uppgifter blev offentliga.
Då skapades en tydlig brandgata. Den som uttalade domen över El-Haj var Niklas Karlsson, ordförande för Socialdemokraterna i Skåne. Karlsson menade att El-Haj hade skadat partiet. Skånes socialdemokrater förklarade att de saknade förtroende för honom och att han inte kunde vara kvar.
”Jag har fullt förtroende för Skånes partidistrikts beslut och utgår ifrån att uppmaningen hörsammas”, kommenterade Magdalena Andersson.
Det är anmärkningsvärt att det inte var partiledaren, riksdagsgruppens gruppledare eller partisekreteraren som uttalade sig om en riksdagsledamot. Men det skapar ett skydd för dessa tre inför framtiden. Har man inte smutsat ner händerna behöver man inte två dem senare.
Att vara aktiv socialdemokrat måste ibland kännas som att leva i en spionfilm. När man lyckas blir man hyllad, kanske får man en medalj. Men om man misslyckas och ens smutsiga byk exponeras i media står man ensam. En för alla, alla för partiet. Men blir man en belastning kastas man åt vargarna.
Men agerandet visar också hur partiet skyddar sin ledning och hur det i slutändan inte handlar om vare sig anständighet eller ideologi, utan om makt. Så länge man kan leverera röster och inflytande får man delta i tveksamma konferenser – tills det blir medialt besvärligt. Då måste man avgå.
El-Haj tycks uppleva att han bara var ett redskap för partiet. Så länge han kunde leverera invandrarröster var han en tillgång och fick sitta i riksdagen. Men när han gjorde som partiet ville, och det avslöjades och blev en skandal, stod han ensam. Han hade gått från att vara en resurs till att bli ett hot mot partiledningen.
Först försvarades han. Men när media fortsatte gräva och trycket ökade övergavs han. Och efter att han nu offentligt berättat hur partiet försökte manipulera bilden av vad de visste och vilka beslut de fattat, kommer han sannolikt att bli ännu mer ensam.
