Utanför Tel Avivs konstmuseum stod inför sabbaten ett bord dukat. Över 200 tomma stolar, några för barn. För de minsta barnen stod små muggar redo att grabbas, några stolar var babystolar, till och med nappflaskor stod där för de minsta. Men stolarna förblir tomma, ingen kommer att äta vid bordet. De som skulle kunna sitta där är i stället fångar i Gaza. Kidnappade som gisslan, som handelsvaror eller mänskliga sköldar. De yngre kvinnorna är troligen sexslavar.

De kidnappade är som bordet visar ett tvärsnitt – unga och gamla. Några väldigt gamla. Sjuka och handikappade är tagna som fångar. En flicka, cp-skadad, är tagen som gisslan. Hennes pappa hade tagit henne till musikfestivalen som slutade med ett blodbad. Pappan och dottern är borta, bara hennes rullstol stod kvar.

Tel Avivs universitet genomförde en liknande manifestation. Den stora föreläsningssalen på universitetet rymmer över 1 000 personer. På varje sittplats placerades ett foto av någon som hade mördats, kidnappats eller är försvunnen. Platserna räcker inte till. Även om det bara hade varit de som är mördade så räcker inte platserna.

Det är inte bara platserna som inte räcker till – orden kan inte fånga det som skett. Hur beskriver man att barn har mördats framför sina föräldrar? Barn där rättsläkare får pussla ihop kroppsdelarna. Familjer som bränts inne och där rättsläkare får försöka separera barnen från föräldrar när de bränts ihop till en förkolnad massa. Eller saker som civila som desperat försökt skydda sig från terroristernas kulor genom att hålla händerna framför kroppen i ett sista hopp att få leva.

I det läget kommer ett kändisupprop i Sverige. #Vikräver. Kändisar tycker att världen ska lyssna på dem. Den klassiska halo-effekten – att är man duktig skådespelare eller duktig på att sjunga så blir man automatiskt djupt insiktsfull i politik, särskilt internationell politik, slår till med full kraft. Kritiken mot uppropet och listan på kändisar finns i GP. Fler kan ha tillkommit.

Om familjen Wahlgren/Ingrosso, familjen Skarsgård, Mia Skärringer, Gina Dirawi, Anders Bagge, Eric Saade, Anna Book, Mikael Wiehe, Lars Ohly, Alexandra Pascalidou och Isabel Adrian är upprörda måste väl världen ändå lyssna på deras krav?

Läs även: Kritik mot Gina Dirawi

En av dem som undertecknat, Gina Dirawi, har dessutom flera gånger kritiserats för antisemitism och förintelserelativism. Bland annat Expo har kritiserat henne.

Men vad är det då som kändisarna kräver? Eller kanske, med det tomma bordet och den tomma föreläsningssalen i minne, vad är det som de inte kräver?

De reser fyra krav.

1 Att det outhärdliga våldet stoppas
2 Skydd för all civilbefolkning
3 Att blockaden av mat, medicin och vatten till Gaza upphör, den strider mot den humanitära rätten.
4 Ansträngningar från alla håll att uppnå en varaktig fredlig lösning.

Det är märkliga krav. Inte bara språkligt. Varför ska det uthärdliga våldet inte stoppas? Är det från olika håll eller olika parter som det ska ske ansträngningar?

Men framförallt finns ett par fundamentalt korkade bitar. Hamas är emot en fred med Israel. De vill ha ett etniskt rensat område, i klarspråk judefritt, från Jordanfloden till Medelhavet. De slåss inte om var gränsen ska gå mellan två stater utan för att förinta det judiska folket.

Men mer talande är vilka krav som inte ställs. Inga krav på att Hamas-terrorister som deltog i pogromen ska överlämnas till rättvisa, inga krav på frisläppande av de kidnappade eller ens krav på att de ska få kontakta familjer, få medicin, slippa våldtäkter eller liknande. De är helt osynliga. Kanske bortglömda.

Kravlistan är närmast en önskelista från Hamas. De ska kunna ta sig över gränsen till Israel, döda långt över tusen personer, kidnappa flera hundra och sedan ska Israel låta dem gömma sig bland civila så att de kan börja planera för nästa pogrom och bygga nya lager av raketer att skjuta mot civila.

Kravlistan är också ett exempel på att judar som mördas är ensamma. Om de inte mördas av nazister för då går det att tända ett ljus, göra handhjärtan och prata lite allmänt om rasism. Gärna några meningar efter att man sa att Förintelsen är unik. Skriva ”Aldrig igen” i sociala medier.

Insikten om att hela kibbutzer är utplånade har inte sjunkit in. Att bebisar, barn, tonåringar, unga, vuxna, äldre, män och kvinnor – alla mördades eftersom de var judar tycks inte föresväva kändisarna. Judarna måste förstå, vända andra kinden till och låta terroristerna komma undan. Ge dem chans att omgruppera sig och planera nästa massmord.

Det finns ett gammalt israeliskt skämt där en fredsförhandlare föreslår att Israel och Hamas ska mötas halvvägs. Den israeliska förhandlaren svarar att han inte kan acceptera att halva hans folk mördas.

Nu har ”Aldrig igen” blivit ”Igen”. En pogrom lämnade runt 1 400 judar döda. ”Aldrig igen” i det sammanhanget handlar om att få stopp på Hamas innan de lyckas genomföra nästa blodbad – nästa pogrom. För judar, särskilt israeliska judar, är det en fråga om överlevnad.

Så länge Hamas finns är frågan om nästa pogrom, inte om den sker, utan när den sker. Att inte ännu fler mördades den här gången beror inte på att Hamas tyckte att det var nog med mördade, utan på grund av att de stoppades. Hade inte israeliska armén skjutit mördarna hade de fortsatt att mörda tills de stoppades.

Skulden är också helt och hållet Hamas. Det är inte Hamas som är mänskliga sköldar för att skydda civila, det är civila som ofrivilligt används som sköldar för att skydda Hamas. Det är inte Israel som tar striden till tätbebyggda områden, utan Hamas som gömmer sig där. Vill Hamas ha en strid utanför bebyggelse så kan de få det när de vill, det är ett val att gömma sig i städerna, på samma sätt som det är ett val att offra sin egen befolkning. Hamas väljer strid bland civilbefolkning, inte Israel. Skulden faller därför på Hamas.

Många av dem som skrivit under är inte onda människor som vill judar illa. Det råkar bara bli en konsekvens av att ha köpt ett narrativ från Hamas om att Israel söker strid i städer, vill skada civilbefolkning eller är emot fred. Många vet förmodligen inte ens om att Israel lämnade Gaza för snart 20 år sedan i ett försök att skapa en tvåstatslösning.

Det ska bli intressant att se vilka av kändisarna som har mage att tala om ”Aldrig igen” i fortsättningen.

Läs även: När Israel inte är skyldiga blir offren i Gaza ointressanta