Ett sjukhus i Gaza är sprängt av en missil. De döda räknas i hundratal och dödssiffrorna klättrar mot den pogrom som Hamas genomförde. Snabbt ser man hur det vädras morgonluft. Många av dem som har gjort Palestina till ”sitt lag” har en chans att få ge sig på Israel. Med lite reservation förstås, men varför missa en god chans?

Förr fanns det en hundvissla i uttrycket ”Jag är inte rasist, men”. Den senaste veckan börjar det krypa fram ett liknande uttryck. ”Jag stödjer inte Hamas, men”. Folk inser det orimliga men kan ändå inte släppa allt de har investerat i en uppfattning. Inte ens när masken har fallit och barn har mördats i sina sängar, en musikfestival slutat i ett blodbad och en lång rad andra grymheter vill man se. Precis som med fotboll handlar det mer om identitet än om rätt och fel. Det kräver styrka att byta uppfattning.

Samtidigt är det ofta så att positionerna inte är för israeler eller för palestinier. Positionerna är i stället ofta för eller emot israeler – eller kanske judar. Men åsikten förkläs oftast, inte minst för en själv. Rasism är en styggelse som få vill medge att de bär på.

Läs även: Magdalena Andersson i blåsväder - delar Hamas-propaganda

Men kritiken när palestinier skadar palestinier är närmast obefintlig när ledningen inte ger vård utan köper vapen, när betong inte används till bostäder utan till tunnlar för smuggling, liksom bristen på demokrati och andra mänskliga rättigheter.

För dem har palestinier ett värde som argument mot Israel. Vad som händer de andra dagarna är inte så viktigt. Palestinier får ett instrumentellt värde, de är inte särskilt värdefulla som människor men deras lidande går att kapitalisera på.

När Hamas kablade ut att Israel hade bombat svarade världen snabbt. Väldigt snabbt. Alltför snabbt. En enkel sak som borde väckt eftertanke är att redan timmar efter explosionen visste Hamas att över 500 hade dött. Fortfarande efter en vecka kunde Israel inte svara på antalet döda efter pogromen.

”Inte Hamas, men” aktiverades snabbt. Magdalena Andersson fördömde. Israel har en rätt att försvara sig, men civila ska inte straffas för Hamas terroristhandlingar. Många andra följde samma spår. Bara timmar senare måste Andersson updatera sin status, det var kanske inte Israel som bombade sjukhuset. Senare har Andersson menat att hon inte ville peka ut någon.

Senare har det blivit i stort klargjort att det var en raket från Islamiska Jihad som träffade sjukhuset. Både Israel och USA har bekräftat. Även efter det behåller Andersson uppfattningen att det finns två uppfattningar. Inte rätt och fel. Kanske är hon rädd för diskussionen om att hon blev trollad av terrorister. Men media ställer inte heller frågor till henne. En människa som för ett år sedan var statsminister förstår inte behovet av grundläggande källkritik. Eller kanske är det så att det finns en önskan om att konflikten ska gå från svartvitt till grådaskigt. Från en demokrati på ena sidan till fanatiska terrorister på den andra. Socialdemokraterna har en djup relation till Fatah, som är ett systerparti.

När bilder släpps, ljudupptagningar och inte minst den amerikanska presidenten bekräftar, dör sakta intresset för sjukhuset. Kanske började insikten om att folk hade blivit lurade redan när FN inte ville ta ställning. Tidningarna skriver mindre om det och politikerna riktar in sig på annat.

Palestinierna dör plötsligt ensamma utan fördömanden. Andersson, eller andra, har inte fördömt Islamiska Jihad för att de skjuter från städer där de riskerar, och faktiskt ganska ofta, träffar och dödar sina egna. Att det är krigsbrott att använda civila installationer lyfts inte fram. I stället blir det tyst.

Läs även: Anti-israeler är vanligare än pro-palestinier

Palestinier som dödas av Israel är argument. Palestinier som dödas av sina landsmän, av palestinska terrorister är jobbiga att hantera. Kraven på att Hamas och Islamiska Jihad tar kriget från städer - ut där det finns färre civila är helt frånvarande. Liksom fördömandena.

Terroristorganisationerna har en djup feghet, de mördar framförallt civila och de gömmer sig bland civila och använder dem som sköldar - i hopp om att tillräckligt många civila ska dö så att kriget stoppas innan de själva dör.

Väst spelar i hög grad med. Det finns gott om krav på Israel att släppa in mat, vatten och mediciner till Gaza. Men kraven på att Hamas ska låta folk fly är inte lika vanliga. Den humanitära korridoren in är ett krav på Israel, den humanitära korridoren ut glöms.

Långt i från allt men mycket handlar om en djup illvilja mot Israel. Det är därför sjukhuset är i fokus så länge Israel är skurken men sen bleknar bort när allt pekar mot Islamiska jihad. Det är därför det är viktigare med kritik mot Israels attacker på byggnader med vapen än med kritik mot de som ställde vapnen där. Det är därför en humanitär korridor in är viktigare än en ut.

Djupare än så är sällan engagemanget för palestinierna.

Läs även: Vi är terrorns offer, inte dess orsak