Söndagens ”Agenda” blev en märkligt liten nyhet. EU:s klimatkommissionär Wopke Hoekstra intervjuades om Sverige, våra utsläpp och klimatmål. Det var ett klassiskt journalistiskt upplägg: en makthavare intervjuas i syfte att rikta kritik under förespegling av journalistik. I det här fallet var förhoppningen kritik mot regeringens klimatpolitik.

Men den svenska domedagsstämningen – där regeringens politik ensam anses ansvarig för ett par cykloner, ett antal skogsbränder, förmodligen även ett eller annat vulkanutbrott, och inom kort hela planetens undergång – delades inte av kommissionären.

I stället såg han något helt annat än vad svenska journalister och oppositionen gör:

– Det finns naturligtvis alltid sektorer och områden där man kan göra mer. Men om jag zoomar ut och ser till hur Sverige klarar sig i ett europeiskt perspektiv, så ligger ni i framkant och har också några av de mest ambitiösa målen.

Den något oväntade reaktionen från EU:s ansvarige väckte förmodligen viss besvikelse. Större delen av intervjun efter det handlade om att försöka få kommissionären att ogilla den svenska politiken.

Men det gick trögt. Inte ens ett hot om böter kunde formuleras – i stället talades det om dialog, och böter som en allra sista utväg.

Förklaringen är enkel: länder kan straffas om de inte når sina uppsatta klimatmål. Flera länder – däribland Sverige, Tyskland och Italien – har mycket höga mål och kommer sannolikt inte nå dem. Länder med lägre ambitioner går fria.

Att detta skulle leda till faktiska böter är osannolikt, av flera skäl. Dels för att det rör sig om stora medlemsländer, varav några är nettobetalare. Dels för att det skulle skapa ett incitamentssystem där höga ambitioner straffas och låg ambitionsnivå belönas – raka motsatsen till vad man vill uppnå.

Den svenska oppositionen och miljörörelsen kommer naturligtvis aldrig att medge detta, eftersom kritiken mot regeringen är central. Det är lite av en livsstil där det inte passar sig att gå hem, dricka örtte och vara nöjd. Ilskan är rörelsens livsnerv.

Därför har bland annat Naturskyddsföreningen anmält Sverige för brott mot EU:s regler. De lär inte bli gladare när EU:s svar kommer. Böterna som de hoppas på kommer inte att komma eftersom EU i stort är nöjda och Sverige ligger väldigt väl till med utsläpp.

För att illustrera skillnaderna: Ida Edling från organisationen Miljöjuristerna menar att jorden befinner sig i en brinnande planetär kris, och att Sverige inte uppfyller ett enda av EU:s mål. EU själva, däremot, menar att Sverige gör ett fantastiskt jobb – och att det vi missar inte är avgörande utan några av de mest ambitiösa målen i hela unionen. Det är onekligen mindre starka känslor hos byråkrater än aktivister.

Svensk klimatdebatt är på många sätt fördummad och hade mått bra av en debatt kring klimatkommissionärens uttalande.. En del av problemet är säkert att den ansvariga ministern är mer upptagen med att försöka undvika att bli partiledare för Liberalerna. En oro man kan sympatisera med – men det är att svika både regeringen och väljarna.

Medierna lyfte fram nyheten i absolut minsta möjliga utsträckning. TT nämnde att Hoekstra var i Sverige för att delta vid första spadtaget för en anläggning för koldioxidinfångning i Stockholm – men berömmet för Sverige nämndes inte. Detsamma gäller de flesta stora medier. Ett undantag är Omni, en artikel värd att ha i minnet nästan gång som Klimatpolitiska rådet blir alldeles till sig av oro.

Regeringen borde ha lyft fram nyheten med stolthet. Och medierna borde ha rapporterat om berömmet – om man ville ha en nyanserad klimatdebatt. Här är flera aktörer skyldiga till att ha misslyckats.

Låt oss leka med tanken att det varit en regering ledd av Magdalena Andersson, med en klimatminister från Miljöpartiet. Tror någon att det hade varit en bortglömd nyhet att EU säger att Sverige gör ett fantastiskt jobb?

Det hade sannolikt inte lett till extra nyhetssändningar – men det hade definitivt presenterats som en politisk framgång.

Men EU:s rofyllda syn på Sverige grundar sig i ett bredare perspektiv. Den svenska klimatdebatten är ofta chauvinistisk – präglad av en övertro på att just Sveriges beslut har avgörande global betydelse. Sverige framställs som ett magiskt nav, där vår lilla lilla andel av utsläppen skulle ha enorm påverkan.

Tittar man på siffrorna för hela EU27 så står unionen för 6,44 procent av de globala växthusgasutsläppen. Andelen av världens BNP är 14,6 procent, och 5,52 procent av befolkningen. Utsläppen speglar befolkningen, medan konsumtionen – tack vare låga utsläpp – ligger på ungefär det dubbla.

Sveriges siffror:
– 0,09 procent av utsläppen
– 0,41 procent av BNP
– 0,13 procent av världsbefolkningen

Uppenbart föredömliga siffror.

Kina står för:
– 33,98 procent av utsläppen
– 18,85 procent av BNP
– 17,86 procent av befolkningen

Avrundar man Kinas utsläpp till hela procenttal motsvarar varje tiondel ett par Sverige. Kina avrundat till 35 procent motsvarar 10 gånger Sveriges årliga utsläpp. Om Kina minskade sina utsläpp från 33,98 till 33,90 procent så skulle det nästan motsvara hela Sveriges totala utsläpp.

Det är alltså lätt att se att Sveriges utsläpp är fullkomligt marginella i ett globalt perspektiv. Det inser EU. De inser också att ju fler länder som blir som Sverige – desto bättre. Vi är inte ett av problemen, utan en del av lösningen.

Och det kunde faktiskt få lite medialt utrymme. Om man nu ville ha en rimlig debatt.

Läs även: När hatet marscherar applåderar riksdagsledamöter