Reinfeldt la om den svenska EU-politiken så att Sverige skulle snarare vara i beslutens kärna än slåss för svenska intressen. Det är en hållning som har blivit den svenska sedan dess. Den nuvarande regeringen borde bryta med den och i stället bli ett slags EU:s Staffanstorp. Den lilla parten som slåss för sin egen demokrati.
Regeringen Reinfeldts första utrikesdeklaration presenterades i februari 2007 av Carl Bildt. Det är ett lite bortglömt dokument vars vikt på sitt sätt är svårt att överskatta. I texten finns finns en passage som kom att få en mycket stor vikt och har det ännu:
”I dag är det en avgörande uppgift för Sverige att bidra till ett ännu starkare europeiskt samarbete som gör unionen till den kraft i fredens, frihetens och försoningens tjänst som världen får ett allt mer tydligt behov av.
Därför vill vi att Sverige ska tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet. Det är därför som samarbetet inom den Europeiska Unionen intar en särställning i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.”
Det fortsätter med att konstatera att varje utvidgning varit föremål för diskussion men att varje gång unionen växer blir det mer fred, frihet och demokrati. Faktiskt inte bara i Sverige eller Europa utan också globalt.
Sen konstateras att regeringen välkomnar ett nytt fördrag. EU behöver demokratiska institutioner och besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt.
En passus som i dag framstår som ganska roande är biten om det turkiska medlemskapet i EU. Kontrasten med hur Turkiet hanterar det svenska medlemskapet i Nato kunde inte vara mer uppenbar.
Men tillbaka till biten om EU:s kärna och varför den är så viktig. Det hade kunnat vara en politisk form av ”Finn fem fel” men i ställer blir det den dominerande synen på EU sedan dess. Ingen regering har egentligen ändrat på den synen.
Biten som är så central, men också så destruktiv, är ”Sverige ska tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet”. Det är som att ett parti skulle riva sönder partiprogrammet och i stället förklara att man vill vara med i regeringen. På frågorna ”vad vill ni” eller ”varför då” är det svarslöst. Om man inte accepterar att det skulle öka den globala demokratin, freden och friheten.
Sverige ska alltså premiera att vara med där de stora besluten fattas och vara på den vinnande sidan. Det må låta dumt, men tänk efter hur samma resonemang ofta förs fram om EMU. Vi får ju sitta med vid bordet! Det är kanske kul för den ansvarige ministern, men inte fullt så roligt - eller prisvärt - för det land som representeras.
Hållningen, att man ska hålla med i det stora, men justera detaljer som är negativa för Sverige är ett sluttande plan där farten sakta ökar. Fler och fler beslut fattas, mer och mer makt förs bort från folket.
Diskussionen kring det stora i det här är försvinnande liten. En mycket stor del av svensk lagstiftning måste i dag förhålla sig till EU. Det skapar en ram för vad folkets representanter, alltså riksdagen, kan och får besluta om. Den överrock som EU utgör blir också en överrock för svensk demokrati.
Direkt påverkan på demokratin finns också. Inför valet lovade Tidöpartierna dyrt och heligt att EU:s vapenlagstiftning skulle implementeras minimalt. När valet var vunnet blev man skraja för böter från EU. Så man svek sina löften. För flera hundra tusen sportskyttar och jägare var det en väldigt viktig fråga, för många styrde det partivalet. Men överrocken säger nej. Väljarna fick inte det som de trodde att de röstade på.
Liknande gäller massor av frågor från miljöfrågor, tobak, jakt, hälsa och en lång rad andra saker. Riksdagen får ha synpunker, men inom vissa ramar som EU sätter upp. SKR, samarbetsorganisationen för kommuner och regioner, menar att ungefär hälften av besluten påverkas av EU.
Ser man på opinionsundersökningar finns ett solitt stöd för EU. Men det EU folket vill ha är ett annat EU än det politikerna vill ha. Det är ett EU med krona, ett EU där Sverige kontrollerar sin finanspolitik, mycket av miljöpolitiken och liknande frågor. EU:s roll rör i stället handel, resor, och liknande. Det är där folket ser ett behov av EU och en vilja att ha det. Något folkligt behov eller stöd för att tillhöra kärnan i samarbetet är svårt att se.
Regeringen skulle därför behöva lägga om politiken. Från att vara kärnans röst i Sverige till att bli Sveriges röst mot kärnan. Att tydligt säga att Sveriges roll i EU är att driva svenska intressen och det kommer först. Stör det EU:s beslut så får antingen EU bakläxa, ge Sverige ett undantag eller ha en grupp som går vidare själva. Sverige säger nej till EU, inte EU som säger nej till Sverige.
Liknande tankar har funnits i delar av Sverigedemokraterna, framförallt hos Charlie Weimers som lyft fram behovet av en lagstiftning som kräver folkomröstning för att kunna delegera större block av makt till EU. Tyvärr blev det ingen debatt om frågan.
Men EU och svensk EU-politik befinner sig i dag på ett sluttande plan där de val vi har är att öka takten, eller ha en långsammare takt på vägen mot federation. För så länge vi inte börjar att bromsa EU:s makt så växer den.
Det är också viktigt att komma ihåg att den alltid växer på de svenska valens bekostnad. När EU får makt innebär det att överrocken i riksdags-, region- och kommunvalen blir tyngre. Området där de organen får besluta blir mindre och din röst tappar i värde.
Det är lite som med kommunfullmäktigevalen. Det finns frågor, och politiker, där det är viktigt. Men det huvudsakliga kommer att styras från riksdagen och därför är det aldrig riktigt stora skillnader mellan kommunerna. De har inte makten. Staffanstorp är ett bra exempel på en kommun som har slagits och jagats för att de vill fatta beslut själva och inte styras från Stockholm.
Sverige borde bli EU:s Staffanstorp.
