Det finns en särskild form av dumhet som är knuten till att någon annan har ansvar för dina dumheter. På ett märkligt sätt sjunker den dumheten djupare och djupare in i Sverige.

Det är inte bara en dumhet över fenomenet utan också en ovärdighet. Vuxna människor som får fatta beslut själva, får rösta och mycket mer beter sig som barn när de råkar illa ut. Inte på grund av olyckor i en traditionell mening utan olyckor som har orsakats av brist på eftertanke.

Aftonbladet skildrar en kvinna som efter en festkväll skulle ta en elsparkcykel. Hon misslyckas en gång, två gånger men tredje gången lyckas hon klara sig förbi nykterhetstestet. Efter det är det svart. Hon saknar minnen av olyckan. Vittnen har beskrivit hur hon kör in i foten på ett byggstaket. Själv säger hon att hon har druckit två, kanske tre glas bubbel.

Nu söker hon kanske inte primärt tröst i media utan menar att bolagets alkolås är för enkelt att komma förbi. Hon klarade det, efter 2–3 glas, redan på tredje försöket.

Men skuldfrågan är speciell:

– Jag fick göra det tre gånger. Den borde ha stängt av mig direkt när jag inte klarade det. Den borde stängt av mig och låst ut mig i tolv timmar eller något, säger hon till Aftonbladet.

Kanske borde hon ha fattat vinken i stället och själv valt att ta en taxi? Hon misslyckas med testet, saknar hjälm och kraschar redan efter ungefär femtio meter. Kan ansvaret tydligare vara hennes?

SvD har ett liknande reportage, mindre fysiskt smärtsamt men samma fenomen. En kvinna, pensionerad, har skaffat en lägenhet, en fyra som hon ska dela med sin mops.

– För mig som är ensamstående har boendet blivit fruktansvärt mycket dyrare än vad jag räknade med. Till exempel höjdes månadsavgiften med 35 procent i januari, bara några månader efter inflyttningen.

Räntan stannade inte som kalkylerat på 1,2 procent utan har gått upp och fortsätter att stiga. Andra boende i föreningen är upprörda. När räntan har stigit har kostnaderna ökat både för de egna lånen och för föreningens. Månadsavgiften är nästan dubblad.

– Det är klart att folk är besvikna. Många har inte förstått hur ränteläget påverkar oss, säger föreningens ordförande till SvD.

Det är väldigt olikt flickan på cykeln, men samma grundinställning. Mitt liv är inte mitt ansvar. Det vilar inte på mig att vara förutseende, ta ansvar och få saker att funka. Att vuxna människor inte förstår att räntor kan stiga eller hur det påverkar en är onekligen märkligt.

Ytterligare ett exempel är från SvD igen. En familj köpte en lägenhet till låg ränta. Räntan steg och kostnaden gick från 10 000 kronor i månaden till 35 000 kronor. Mannen i familjen varslades från sitt jobb som mellanchef.

– Sedan finns det väl en generell känsla av att man har varit rik de senaste åren, att man har varit överklass. Nu är det tydligt att vi inte är det, säger han till SvD.

Alla kan vara rika ett tag om man bara får lån. Problemet är att betala tillbaka. Och uppenbarligen att förstå att lånade pengar inte är samma sak som pengar man själv äger.

Ingen insikt, ingen förståelse, men ett steg bättre eftersom det delvis är eget ansvar, även om man inte kunde förutse konsekvenserna.

Det vore enkelt att skriva en kommentar nu om att skolan borde ta sitt ansvar för att få människor att förstå att de har ansvar. Det borde kanske vara mer undervisning i ekonomi och fler dagar borde läggas på information om alkohol och droger.

Men att hävda det vore att göra samma sak. Det första ansvaret är föräldrarnas. Bland det viktigaste en förälder kan göra är att lära sina barn att ta ansvar och att förstå att handlingar har konsekvenser. Få saker kan bättre rusta ett barn inför framtiden än det.

Det andra är att alla måste förstå det här själva som en del av att bli vuxna. Det är inte andras ansvar att göra någon vuxen, det är vårt eget. Hjälp från föräldrar, vänner och skola är ofta enormt värdefullt. Men ansvaret är ditt. Inte någon annans.

Blir man dum av att dricka, då dricker man mindre. Är det krångligt att förstå räntor, då får man sitta med banken eller någon annan tills poletten trillar ner. Det går att ha en massa brister men man måste förstå och hantera dem. Det är att ta ansvar.

Alternativet till att stödja en vuxenhetskultur i Sverige är att det blir som i Amerika, där man stämmer tillverkaren av mikron för att de inte varnade en för att man inte kan stoppa in hunden i ugnen för att torka den.

Vuxna människor måste ta ansvar för sina liv. Annars har de inte blivit vuxna, utan bara åldrats.