För ett tag sedan träffade en rysk kryssningsmissil barnsjukhuset Ochmatdyt i Kiev. Det är Ukrainas största barnsjukhus med 720 sjuksängar och det är särskilt viktigt på grund av den specialistvård som det kan ge till svårt sjuka barn. Barn som skulle få vård fick i stället bäras ut och köras till andra sjukhus för att vårdas från skador från en rysk attack. Det är en ondska utan motstycke.

Det är inte första gången Ryssland anfaller sjukvårdsinrättningar i Ukraina. WHO uppgav att det är den 1882:a attacken mot en sjukvårdsinrättning i Ukraina. Ungefär 150 människor har dött i de anfallen. Människor som mördades när de behövde vård.

Bilder från anfallet visade att det är en rysk kryssningsrobot som har träffat sjukhuset. Roboten har enligt ryska uppgifter en träffsäkerhet på ungefär 10 meter. Träffsäkerheten och flera tidigare attacker mot sjukvårdsintitutioner i Ukraina visar på att det var en medveten attack. I Svenska Dagbladet intervjuas den ukrainske läkaren Oleksandr, som förlorade en kollega:

– Jag trodde att det fanns någon gräns för Putin, men med det här är allt passerat. Det går inte att sjunka lägre.

Även FN delar uppfattningen att det var en direkt träff från en rysk missil.

– Analysis of the video footage and an assessment made at the incident site indicates a high likelihood that the children’s hospital suffered a direct hit rather than receiving damage due to an intercepted weapon system, sa Danielle Bell, chef för FN:s särskilda bevakning för mänskliga rättigheter i Ukraina.

Ryssland hävdar i stället att det var en ukrainsk luftvärnsrobot som av misstag träffade barnsjukhuset.

Möjligen ska man inte förvånas, men utöver Ukraina, FN med flera som säger att det sköts på ett barnsjukhus och Krelms lögn om en ukrainsk missil, finns ett tredje perspektiv. Det står SVT för.

SVT har konstaterat att barnsjukhuset ligger bredvid ett ministerium och att någon kanske programmerade in fel koordinater. Eller att det möjligen var fel på roboten så att den missade ministeriet och sköt på barnsjukhuset av misstag. Ett perspektiv inte Reuters eller andra lyfter fram, utan är SVT:s egna.

SVT medger i ett mail till en läsare att det är en egen ”analys”. Reportern menar att ministeriet som ligger bredvid är mer intressant som mål än barnsjukhuset och därför borde vara huvudmålet. Nyheten är uppdaterad men uppgiften om ministeriet ligger kvar.

Reporterns analys tas senare bort och flera andra reportage från Public Service justeras. Bland annat tog SR tog bort en uppgift om att sjukhuset hade skadats av nedskjutna robotdelar. Public Service lägger sig väldigt nära den Kremlryska propagandan. Vilket är anmärkningsvärt. Kritik har kommit från flera medier bland annat Fredrik Haage i SmP.

Det är anmärkningsvärt inte minst som Public Service är en viktig del av totalförsvaret. Hela tanken med Public Service är också att det ska vara en opartisk nyhetsförmedling. Syftet är inte att föra en väderkvarnsstrid mot ”väst:s propaganda” eller vad de inbillar sig att de är på korståg emot. Regeringen har varit tydlig med att Ryssland både militärt och på andra sätt är vårt primära hot i dag. Men SVT är vidöppet för rysk propaganda. Faktiskt inte bara vidöppet utan ekar den vidare.

Det mest intressanta är faktiskt inte om det är total inkompetens eller en kålsuparsyn på Putin. I den fortsatta korrespondensen med läsaren beklagar sig reporten över att ha blivit utsatt för ”hot och hat” och är så ledsen att han vill säga upp sig. Sen kommer twisten:

”Nätkrigarna har vunnit”.

Låt det sjunka in. De som är upprörda över att Public Service sprider konspirationsteorier och rysk propaganda är ”nätkrigare”. Det är inte SVT som har haft fel och som måste korrigera sig, utan nätkrigare som har vunnit.

SVT tycks vara en medial motsvarighet till Maginotlinjen. Ett bunkersystem som är närmast ogenomträngligt. Djupt i bunkrarna ligger journalister trygga från andra perspektiv än sina egna. Men då och då faller en reporter offer för ”nätkrigare”.

Reportern är inte bara en vanlig bunkersoldat utan han är dessutom redaktör för ”Svt verifiering”. En titel som nu har plockats bort från hans twitter. SVT utvecklar vad deras verifiering innebär. En ganska lustig självförhärligande lovsång. Det går att läsa här, med den modesta titeln ”Varför kan jag lita på det som SVT rapporterar är sant”.

Man får lära sig att SVT har ett stort ansvar för att nyheter är sanna och korrekta, liksom att de har ett stort ansvar för deras vinklar. Det är en dramatisk text som bygger upp mot ett crescendo. Men lika lömskt som Haydens symfoni med pukslag kommer cresendot i mitten av texten:

”Att upptäcka och avslöja falska nyheter är ett tidskrävande arbete som kräver särskilda metoder och specialistkompetens. Det har vi på SVT.”

Det är ett stycke man kan läsa om och om igen. Varje gång blir det lite roligare. Det är en självbild värdig en fransk kung av Guds nåde. ”Sanningen, det är vi”. SVT har självklart specialistkompetens, men den är snarare att förpacka nyheter så att de blir delar av ett sammanhängande narrativ.

När en av de som är särskilt anställda för att motverka falska nyheter själv sprider märkligheter och tvingas att backa, då har nätkrigarna vunnit. Inte sanningen, förnuftet eller rimligheten utan ”nätkrigarna”. SVT korrigerade inte ett misstag utan fick en förlust.

Det fångar så väl problemet med SVT. De ser sig som en fyrbåk mot ”nätkrigare” och andra onda som vill kämpa mot dem om perspektiv. Nätkrigare som inte är upplysta, som inte förstår och som kämpar emot sanningen.

Redaktören för SVT Verifiering urskuldar sig på X/Twitter som en ”tankevurpa” och skriver att det förhoppningsvis inte sker fler. Det är en förhoppning som förmodligen många delar, och som borde gälla alla anställda. Problemet, å andra sidan, är att SVT inte är en tankevurpa i slow motion utan en pågående tankevurpa i realtid. En tankevurpa som inte slutar utan bara fortgår.

Ett kort råd till reporten är att ett bra sätt att försäkra sig om att undvika sådana misstag vore att söka sig till en tjänst som man är bättre lämpad för.

Läs även: Northvolt är dömt på förhand