Lyssnar man på svensk miljödebatt framstår det ofta som att Sverige håller på att förstöra miljön för resten av världen. Men sanningen är det motsatta. Sverige är en av de minsta utsläpparna och våra utsläpp är försumbara. Trots det förs en politik där Sverige och svensk ekonomi ska späka sig.
EU-kommissionen offentliggjorde i förra veckan hur stor andel av förnyelsebar energi som de olika medlemsländerna konsumerar. Sverige ligger i särklass bäst till med över 66 procent förnyelsebar energi i förbrukningen.
I botten finns länder som Holland, Belgien och Malta. De har en andel som är mellan 11 och 15 procent. I intervallet 15-20 procent hittar vi Italien, Polen, Ungern, Frankrike med flera. Nästa steg upp till runt 25 procent finner vi länder som Spanien, Grekland, Tyskland. När de första 20 staterna är uppräknade är nivån ungefär 30 procent.
Sen går det fort. Topp fem nedifrån är Estland (41), Lettland (43), Danmark (45), Finland (51) och slutligen Sverige i topp (66). Parenteser anger avrundade procent.
Det är väldigt långt från den debatt där folk brukar larma och gapa, där hela världen hotas av svenska utsläpp eller tjänstemän får sitta blossande röda av skam på internationella konferenser. Sverige har med råge en första placering.
För att ge ett referenstal är de svenska utsläppen lite beroende på källa och vad som räknas in i intervallet 0,1-0,2 procent av de globala. Det är alltså siffror som normalt räknas som felmarginaler och som är helt ointressanta för de globala utsläppen. Förmodligen är felmarginalen i Kinas utsläpp åtminstone lika stora som de totala svenska utsläppen.
Med lite mattekunskaper är det uppenbart att den globala striden om utsläpp inte står i Sverige. I stället handlar det snarare om ett slags klimat-göticism. Svenskar vill väldigt gärna att deras handlingar ska vara avgörande. Att den där inställda semestern eller att man blir vegan är en viktig sak för världen, trots att det snarare är en form av självbedrägeri.
Ser man till Kommissionens siffror står hela EU för ungefär 6 procent av utsläppen av växthusgaser. Kina står för 30,1 procent. Indien 7,8 procent, Ryssland 5 procent och USA väger in på 11,25. Kommissionen anger 0,09 procent för Sverige. Hade Kina avrundats till 30 procent jämnt hade det motsvarat hela Sveriges utsläpp.
Skillnaden i att Kina anges som 30,1 procent eller 30 procent är alltså motsvarande Sveriges totala utsläpp. Trots det finns det en stor tro på att miljöbeslut i Sverige har stor effekt på resten av världen och nästan som att global överlevnad står och faller med de där 0,09 procenten.
Trots de små utsläppen är Sverige ett land som hotas av straff om vi inte minskar våra utsläpp. Miljöjuristerna och Naturskyddsföreningen har anmält Sverige för inte vi klarar klimatmålen och därmed kan anses bryta mot reglerna. Konstaterar Kommissionen att vi bryter mot reglerna riskerar Sverige böter. Det är alltså samma Kommision som menar att Sverige är utan konkurrens bäst på förnybart.
– Regeringens agerande är olagligt, Vi befinner oss i en brinnande planetär kris, i det läget lyckas inte Sverige leva upp till ett enda av EU:s mål, säger Ida Edling på Miljöjuristerna.
Det låter onekligen dramatiskt. Inte bara den brinnande planetära krisen utan att vi misslyckas med att nå våra mål. Hur kan vi samtidigt vara bäst eller bland de bästa och riskera straff? Borde det inte vara de stora utsläpparna som Kommissionen straffar?
Problemet är att det är länderna själva som ställer upp målen och sen förbinder sig att uppfylla dem. Sverige har lovat att göra ditt och datt och uppfyller vi inte de löftena riskerar vi straff. Inte för att vi är sämre eller släpper ut mer än andra. Utan för att politiker har ryckts med i en grön yra och när det visar sig vara orealistiskt så kan vi komma att bli straffade.
Förr kallades straff som inte gick att sona via böter för urbota straff. Alltså ett straff där man var tvungen att straffa hårdare än med böter eller annan monetär ersättning. Begreppet lever i huvudsak kvar i uttrycket att någon är utbota dum, alltså så dum att det inte hjälper att bötfälla dem. Man är obotlig dum. Miljöpolitiken är ofta, trots att Sverige riskerar just böter, urbota dum. Den är ohjälpligt dum.
Det land som ligger i toppen är alltså ett av de länderna som riskerar straff eftersom vi har lovat att öka ledningen ytterligare. De som är i botten och har givit modesta löften kommet inte att straffas eftersom deras löften gick att uppfylla. Det finns säkert en och annan miljöpartist som har suttit hemma och på egen hand gjort vågen över det vansinnet.
Vill man ha en parallell så är det som tidigare regeringar har gjort ett slags motsvarighet att mitt under nyårsfyllan gå in till grannen, rada upp sina nyårslöften och sen skriva under ett papper att man kommer att betala skadestånd om man inte håller sina nyårslöften. Att lova bort två veckor, all inclusive, på Costa del sol till grannfamiljen om man en enda vecka missar att gymma fem gånger.
Vi måste återgå till en rimlig miljöpolitik, inte ägna oss att försöka vinna en tävling där vi är de enda deltagarna.
Läs även: Vår tids Da Costa-fall
