Da Costa-fallet, ett styckmord på en prostituerad kvinna 1984, är återigen uppe för stor debatt. Mordet löstes aldrig utan blev i stället ett justitiemord på två läkare. De dömdes aldrig för mordet men pekades ut som skyldiga i tingsrätten för en preskriberad styckning. Eftersom de aldrig dömdes kunde de heller inte överklaga och blev utan möjlighet att rentvå sig. Deras liv slogs i spillror och de kunde inte fortsätta som läkare.

Det är en komplicerad härva av bristfälliga vittnen och ideologi som leder till häxjakten på de två. Övertygelsen om deras skuld är så stor att bevisen inte blir särskilt viktiga för rättsväsendet.

Några bitar i fallet är centrala. Det ena är att en av läkarna ligger i skilsmässa och hustrun är den som anmäler honom som misstänkt. Hon har innan dess försökt att få honom dömd för sexuella övergrepp på deras dotter. Dottern, två år gammal, blir senare huvudvittne i målet. Det är ett milt sagt fantasifullt vittnesmål, som förmodligen bara accepteras för att det finns en önskan att döma de två läkarna.

I dag råder det, som så ofta i Sverige, en bred övertygelse om deras oskuld, lika bred som övertygelsen om deras skuld var förr. Eller för den del hur det var med Thomas Quick, en annan av de svenska rättsskandalerna. Ytterligare ett exempel är Kevin-mordet.

I alla de fallen låter man bevis, rimlighet och juridik underordnas ideologi och vilja. Eller om man föredrar att formulera det på ett annat sätt, vilja överordnad rättvisa. När juridiken förvandlas till vilja och föreställning försvinner rättvisan.

Alla tycks i dag vara övertygade om att de då, när målet ägde rum, hade de varit på rätt sida. Det är en vanlig reaktion på historia och framförallt på den svenska debatten. Självfallet hade jag förstått sanningen då, för jag förstår ju den nu, eller hur?

Sverige har ett liknande fall i dag. En skilsmässa som spårar ur och hustrun försöker dölja ekonomiska tveksamheter genom att få mannen dömd till fängelse, så att hon får tid att reda ut affärerna. Tanken var att försöka få honom dömd för jaktbrott men åklagaren var ljum i sin reaktion, tills ytterligare ett namn, en kändis – Karl Hedin – kastas in i anklagelserna. Då formligen exploderar det av lycka hos åklagaren, även om maken delvis faller bort. Fokus blir på Hedin.

På samma sätt som med den två-åriga dottern i fallet Da Costa byggs målet upp genom helt orimliga vittnesmål i kombination med en rättsprocess som innehåller en väldigt massa fel men få, om några, rätt. Det fifflas med allt från telefonavlyssningar till bevis och Hedins häktning är mer något som påminner om tortyr än hur man hanterar ett jaktbrott.

Även i fallet Hedin råder ett djupt motstånd från det offentliga mot att rätta till sitt misstag. Man låtsas som om inget har hänt, kanske hoppas man att om man ler stort och går fort så hinner ingen se hur fult det är.

Läs även: Karl Hedin förtjänar upprättelse

Den stora skillnaden mellan fallen Karl Hedin och Da Costa är att i fallet Hedin går det att skipa rättvisa i nu, han kan få upprättelse. Det är inte mycket som krävs, fallet är så uppenbart fel, men det som saknas är, som med Da Costa-fallet, varje vilja att ge Hedin upprättelse.

Det rimliga vore att justitieminister Gunnar Strömmer bjöd in Hedin på middag, talade igenom övergreppen och hur de kan läkas men också hur man undviker liknande i framtiden. Det vore det rimliga. Den faktiska situationen är att Strömmer vägrar träffa Hedin. Det blockerar både lärande och en chans för Hedin att få rättvisa. Hedin bestals på en månad av sitt liv i form av häktning men Strömmer har inte en timma över för att träffa honom.

Risken om inte fallet Hedin hanteras i närtid att det rinner i väg och om 20 år skriver någon en bok och alla blir upprörda. Hedin läggs till raden av fall som alla förstår var fel, men där det aldrig blir riktig rättvisa.

Allmänläkaren och Obducenten kan aldrig på riktigt återupprättas. Hedin har säkert sår som är omöjliga att läka, men det går att göra mycket nu. Ett första steg är att få träffa justitieministern, ett andra är att det sker en offentlig ursäkt.

Läs även: Äntligen ljusning i vargfrågan