Attacken mot den kristdemokratiska Europaparlamentarikern Alice Teodorescu Måwe (ATM) visar på flera brister i det politiska Sverige. Den första är hur extremt Vänsterpartiet är i sin syn både på politik och på politikens medel. Den andra är hur snabbt radikaliseringen sker när vänsterrörelser smälter samman med Palestinarörelsen.

Låt oss stanna upp en kort stund vid attacken på ATM. Den sker på tredje våningen i Europaparlamentet, nära det som kallas VoxBox – platsen där den största genomströmningen av människor i parlamentet sker. Innanför skalskydd, mitt bland folk. Det borde vara en av de tryggaste platserna i Bryssel.

Parlamentets utredning är klar och pekar ut vänsterpartisten som den attackerande parten. Den belgiska polisen utreder fortfarande händelsen, och det kan eventuellt bli fråga om att pröva falsk tillvitelse – alltså att falskeligen anklaga någon för brott. I Belgien kan det ge fängelse.

När polisutredningen är färdig blir kanske filmen offentlig. Det beror nog främst på hur ATM och eventuella politiker på filmen ställer sig. Men parlamentet bryr sig mindre om man identifierar sig som offer – det är innehållet i filmen som väger tyngst och där har parlamentet varit tydligt med att ATM:s version av händelsen är den som filmen visar.

Det gör Vänsterpartiets hållning så märklig. Politikerna håller distans, men tjänstemännen går upp på barrikaderna för att med näbbar och klor försvara den som pekats ut. Det vore väl rimligt av ens chef att försvara en?

Parlamentets slutsatser ifrågasätts, och Vänsterpartiet menar att utredningen är ett politiskt ställningstagande.

Samtidigt som man kräver att få se filmen visas inte de påstådda rivsåren, och det ges ingen rimlig förklaring till hur de ska ha uppstått. Vänsterpartiets senaste version är att ATM ska ha rivit en tjänsteman som ville ta en selfie.

Tjänstemannen i fråga har en särskild bakgrund. Den yrkesmässiga erfarenheten kommer från projektlederi. Vinnova och Sida. Därifrån gick hon direkt till Vänsterpartiet. Var hennes politiska sympatier legat är knappast svårt att gissa.

Den politiska världsbilden är också tydlig. 2020 postade hon ett moderat meme i en Facebookgrupp – en bild på Ulf Kristersson i jaktkläder med texten ”Stärk gränsen”. I sin kommentar menar hon att bilden antyder att flyktingar är djur som ska skjutas vid gränsen. Det är en, milt sagt, paranoid tolkning. Tror man att Tidöpartiernas politiker planerar nöjesjakt på flyktingar under sommarsemestern i Grekland, är det lätt att förstå synen på ATM.

Men hon är inte unik. Miljön i Bryssel är mer radikal än hemma. Inte bara Vänsterpartiet, utan även deras systerpartier i EU-parlamentet, är mer extrema än vad som anses rumsrent i Sverige.

2019 gjorde den moderata Europaparlamentarikern Arba Kokalari ett enkelt men genialiskt reportage: hon fotograferade väggarna i Vänsterpartiets korridor. De pryddes av Lenin, Marx, Hugo Chávez, Che Guevara och gamla kommunistsymboler.

Kokalari kommenterade i Expressen:

”Ideologier som har mördat miljoner människor ska inte hyllas eller normaliseras. Tänk om det hade hängt nazistsymboler där istället? Jag och många andra i Sverige har familjemedlemmar som har fallit offer för kommunismen. Jag är själv född i en före detta kommunistdiktatur och det är fruktansvärt att se hur denna ideologi hyllas av vänstern i EU-parlamentet.”

Tror man från början på de märkligaste konspirationsteorier är det antagligen lätt att radikaliseras i en sådan miljö.

Radikaliseringen efter massakern den 7 oktober är bitvis chockerande. Vänsterpartiet har alltid haft svårt att hålla rent i leden – av socialdemokrater har de beskrivits som lössen i den röda flaggans veck.

Men även Socialdemokraterna påverkas av den nära kontakten med Palestinarörelsen. Sådan närhet påverkar perspektiv, språkbruk, metoder för opinionsbildning – ja, nästan allt. Och när Socialdemokraterna inte försöker tämja rörelsen, utan i stället släpper in den i partiet, blir effekten ännu större.

Frågar man Socialdemokrater, kommer de avfärda det som trams. Att det är ett politiskt spinn. Kanske är det så. Kanske har Socialdemokrater alltid betett sig så.

Ta ett exempel: Nyligen sköts två judar utanför Judiska museet i Washington. Mördaren skrek ”Free Palestine” när han greps. Enligt BRÅ ökade antisemitiska hatbrott med nästan 500 procent efter 7 oktober. Bilkaravaner har åkt genom svenska städer för att fira rasistiska mord. Rasismen är snarare regel än undantag vid demonstrationer mot Israel. Sverige har delvis blivit en rasistisk krutdurk – liksom stora delar av västvärlden. Våldet ligger nära till hands, särskilt med propaganda om tiotusentals döda barn och folkmord.

Mot denna bakgrund väljer en socialdemokratisk riksdagsledamot att kalla Alice Teodorescu Måwe för krigsprofitör. Han menar att hon inte bara stödjer ett folkmord – hon tjänar på det. Det kanske kan klassas som en hundvissla snarare än en uppmaning, men den blåses rakt in i en megafon. Riksdagsledamoten, Ola Möller, glömmer – givetvis av en slump – att nämna att det tyska företag ATM har aktier i, Rheinmetall, också säljer civil utrustning och levererar till Sverige, Tyskland, Ukraina och många andra västländer. Varför skulle det vara skamligt att äga aktier i ett företag som säljer till svenska försvaret?

Och som ett eko från förr har Margot Wallström äntrat scenen igen. Inte för att hon varit saknad, men hon dyker upp med sin vanliga finkänslighet. Den här gången kritiserar hon biståndsministern för att han dubblar biståndet till Palestina men rundar UNRWA – och därmed korruptionen och risken för plundring. Sedan tillägger hon att Israel styr Tidöregeringens handlande.

Det är samma budskap – komprimerat till en mening – som tvingade Lorena Delgado Varas att stanna hemma från riksdagen med full lön. Och den som glömt det bör minnas att Simon Wiesenthal-centret 2016 utsåg Wallström till årets åttonde värsta antisemit. En kanske inte smickrande titel – men den hindrade inte Socialdemokraterna från att låta henne sitta kvar i regeringen.

Det framväxande äktenskapet mellan Palestinarörelsen och den mer radikala vänstern är en destruktiv kraft som det borde dras en tydlig gräns mot. Men i stället för att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter, väljer framför allt Vänsterpartiet och delar av Socialdemokraterna att flörta med den – för att vinna röster.

Läs även: Uppsala universitet borde forska, inte bedriva utrikespolitik