När Anne Ramberg år 2000 tillträdde som generalsekreterare för Advokatsamfundet var hon banbrytande – den första kvinnan på posten. Men det var inte i egenskap av kvinna hon kom att bli verkligt banbrytande, utan genom hur hon använde sin position som plattform i svensk samhällsdebatt.

Vet du vem Mia Edwall Insulander är? Hon är Rambergs efterträdare sedan sex år tillbaka – och inte i närheten så känd som Ramberg. På gott och ont. Men just den skillnaden säger något om hur Ramberg valde att använda sin plattform.

Advokatsamfundet blev, något överraskande, en politisk arena. Även andra organisationer där Ramberg varit eller är aktiv har fått en tydlig politisk profil – till exempel Expo och Civil Rights Defenders.

Politiseringen har blivit något av hennes signum, och det väckte oro när hon utsågs till styrelseordförande för Uppsala universitet. Skulle Ramberg vårda universitetets oberoende – eller använda det som ännu en plattform för sina personliga åsikter?

Efter att universitetets styrelse i förra veckan skickade en skrivelse till regeringen om Israel råder det knappast längre några tvivel. Uppsala universitet framstår nu snarare som Anne Ramberg i akademisk förklädnad. Ett par hundra års varumärkesbyggande väger lätt när man har chansen till ett politiskt utspel.

Styrelsen, där Ramberg är ordförande, uttrycker sin upprördhet över situationen i Gaza. De har skickat en skrivelse till regeringen. Det finns goda skäl till sådan upprördhet – men är det verkligen Uppsala universitets uppgift att ta ställning i utrikespolitiska frågor? Eller borde det lämnas till andra aktörer?

Låt oss titta på skrivelsen. Där konstateras bland annat att Israel under tre månader har blockerat ”all införsel av mat, mediciner, bränsle och andra livsviktiga förnödenheter, samt livräddande hjälp till Gaza.” Notera ordet all. Enligt universitetet har alltså inte en enda matleverans, inte ett gram medicin, inte en enda hjälpsändning passerat gränsen. Man skulle kunna vänta sig att ett universitet förstår skillnaden mellan att säga all och att nyansera sin kritik. Likaså kunde man förvänta sig att de känner till att Gaza även har en gräns mot Egypten – som Egypten själv kan öppna.

Lite längre ner i texten heter det: ”Israel attackerar också livsviktig infrastruktur, vilket försvårar allt från tillgång till vatten, leverans av humanitär hjälp och räddningsinsatser.” Här påstås alltså både att all hjälp blockeras – och att det samtidigt bara försvåras för hjälpinsatser.

Det är den tonen och den nivån som präglar ett brev från ett av Sveriges främsta lärosäten.

Skrivelsen säger också:

”Universiteten ska bedriva undervisning och forskning samt förmedla kunskap och främja kritiskt tänkande. Universiteten ska vara en säker plats för diskussion och meningsutbyte. Det åligger därvid universiteten att säkerställa att ingen utsätts för diskriminering eller hot.”

Detta är en fullt rimlig hållning. Det är så ett universitet bör resonera. Just därför borde det också vara viktigare att trygga judiska studenters tillvaro än att ägna sig åt utrikespolitisk lobbyism.

Styrelsen verkar själv förstå att man är ute på tunn is, och skriver:

”Universitetens uppgift är inte att centralt ta ställning i utrikespolitiska frågor.”

För att sedan ändå rada upp skäl som i deras ögon är viktigare än universitetets faktiska uppdrag – och därefter ställa krav på regeringen. Det finns en påtaglig trötthet i detta agerande, särskilt eftersom det är styrelsen, inte ämnesexperter, som står bakom.

Framförallt så har inte myndigheter mandat att bedriva utrikespolitik på egen hand. Det borde respekteras.

Skrivelsen duckar dessutom – vare sig medvetet eller av okunskap – för att folkmord i folkrätten förutsätter ett uppsåt. Det är antagligen ingen djärv gissning att detta är medvetet. Att kalla det folkmord låter tufft och gör det möjligt att anklaga fler motståndare för medverkan.

När Tidöpartierna tog makten var en annan av Rambergs organisationer, Civil Rights Defenders, ute och varnade för att demokratin var hotad. Nu ges chansen att peka ut samma partier för folkmord,

Det mest anmärkningsvärda är dock ensidigheten. I en enda mening nämns det som startade kriget, bröt vapenvilan och förlänger konflikten: Hamas. Men i övrigt glöms tusentals missiler bort. Man talar om ”Hamas vidriga våldsdåd den 7 oktober”, men nämner inte att detta var ett brott mot folkrätten – eller att de dagliga raketattackerna mot civila är krigsbrott. På samma sätt glöms Hamas användande av mänskliga sköldar, stölder av bistånd och liknande bort.

Inte heller nämns att många fortfarande hålls som gisslan. Styrelsen kräver inte deras frigivning. Ville Hamas ha ett slut på kriget, vore det där man började. Därefter kunde man lägga ner vapnen, hålla fria val och börja respektera de mänskliga rättigheterna för den egna befolkningen.

Men Hamas brott mot palestiniers mänskliga rättigheter kritiseras inte. Bara Israels.

Det får en att undra om det verkligen handlar om mänskliga rättigheter för palestinier – eller om det snarare är chansen att rikta anklagelser mot Israel som lockar.

Och kanske är det inte en särskilt förvånande tanke.

Läs även: Medias haveri kring Teodorescu