För SD är Tidöavtalet ett slags vuxenrit. En övergång från ett oppositionsparti till en del av de som styr ett land. Övergången verkar gå lite hackigt och sett utifrån verkar både insikten om att det måste ske och hur det ska ske saknas, även om de har kompetensen. Framförallt är övergången en skyldighet mot deras väljare. För första gången kan SD ge sina väljare politiska beslut. Att fortsätta som om de är ett oppositionsparti är varken på kort eller lång sikt framgångsrikt.
Katja Nybergs (SD) debattartikel om polisen och polisledningen ger en krypande känsla av obehag. Inte för att hon har fel. I de flesta saker har hon rätt, och hon pekar ut många viktiga problem. Men hon gör så fel. Det blir så där TV-komediklumpigt.
Hon har rätt i att polisen inte funkar, att ledningen borde sparkas och en massa annat. Men hon är inte längre del av ett parti i opposition. Hon skriver inte en debattare från skrivkammaren utan är en del av ett regeringsunderlag. Inte som opposition utan som en del av en majoritet. Då får man vara mer vuxen.
Transitionen för SD är enorm, i princip lika stor som när de gick från ett litet parti till ett riksdagsparti. Det var en lite skakig omställning men den gick hyfsat. De kunde forfarande vara lite fnasiga och knasiga, varumärket är speciellt. De stod vid sidan av makten och var emot alla – SD mot sjuklövern. Ett slags politiskt ”vi mot världen”.
Den nuvarande transitionen är svårare. Hela modellen för hur man byggt upp partiet måste förändras och hela ”vi mot dem” måste man släppa. Man kan inte vara emot makten och samtidigt en del av makten. Och ska man tas på allvar så måste det förtjänas.
Där finns SD:s problem. De saknar något slags rit för att bli vuxna; en kornfirmation, ett mandomsprov. På sitt sätt är den här mandatperioden ett sådant test. Men insikten om att whiskyn på Tidö slott var en studentskiva, och efter det väntande ett tråkigt liv av ansvar och plikter, verkar inte ha sjunkit in.
För att återgå till Nyberg så kan inte en del av regeringsunderlaget i en debattare kräva att man sparkar rikspolischefen. Inte heller att man tillsätter det egna partiet i en kriskommision. I stället jobbar man ihop med den regering man stöttar. Att rikspolischefen bör få sparken är helt uppenbart. På samma sätt som det är uppenbart att man inte är ordförandeland i EU och samtidigt skapar oreda i polisen genom att byta ut ledningen. Det är klickjakt, inte statsmannaskap. På samma sätt som med Sida och Migrationsverket finns det en tid när Thornberg ryker men det finns former för hur sådant går till. Det kommer när hans förordnande går ut.
Ett jätteproblem med texter som Nybergs är att en regering aldrig kan framstå som om den sparkar tjänstemän efter debattartiklar. Vill man rädda kvar Thornberg är förmodligen enda sättet att lyckas att driva en kampanj mot honom i tidningar. Det låter jättetufft mot väljare men ska man vara med och styra så ger det motsatt effekt.
Det SD måste göra är att ta steget från att vara ett oppositionsparti till att bli en del av de som styr. Det handlar inte primärt om att bli vattenkammade och få skjortorna stärkta utan att sluta ge sina väljare kul kommentarer på sociala medier. I stället för debattartiklar bör man ge väljarna den politik de vill ha. Att fungera, att kunna gå från kul formuleringar till lagstiftning är en svår resa, Miljöpartiet misslyckades fatalt.
Det finns en ganska enkel lösning. Europaparlamentet har funkat bra för SD. Jessica Stegrud är nu i riksdagen. Låt henne uppfostra folk och få till en kultur i riksdagsgruppen för att vara med och styra ett land. Med en bakgrund som chef i näringslivet vet hon både hur man är med och styr och hur viktig en organisationskultur är. Och ska en organisation uppnå nya mål så måste man jobba med organisationen. De aktiva måste förstå att när organisationen förändras så måste individerna förändras eller bytas ut. Det spelar ingen roll om det är en utlandsexpansion, en börsnotering eller att bli en del av ett lands styre. När kostymen växer måste man växa i den. Annars ser det ut som pappas lånade kostym på konfirmationen.
SD har ett ansvar mot sina väljare. Det är på ett helt annat sätt nu. Förr handlade det om att få fler och fler väljare. Nu handlar det om att få inflytande åt sina väljare. Om det inte finns en reservplan – att inom kort slå sig ihop med Socialdemokraterna – är Tidö svaret på hur. Som största Tidöparti borde SD för länge sedan förstått att deras ansvar är mycket stort och att det är helheten som är viktigare än det egna. Det enda sättet att ge sina väljare inflytande är att hålla ihop, hålla sams och se till att alla partier funkar. Oavsett om man håller med för stunden.
En del av Moderaternas mesighet är det där. De vet att det är bara om borgerligheten håller ihop som de kan ge sina väljare något annat än kritik mot Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna borde lära sig av det.
Antingen är man evigt i opposition och är den där sarkastiske killen på skolgården som alltid kritiserar andra, men aldrig ger egna lösningar, eller så genomgår man sin vuxenrit och hamnar i vuxenlivets tristess, men också ansvar. Men det finns ett vanligt misstag, att man rör ihop idéer och former för hur man arbetar. Det finns inget konstigt i att i andra former driva på för en ny ledning för polisen. Det finns det en förbannad skyldighet, från hela Tidö, att göra. Men man måste lära sig hur man får idéer att bli genomförd politik.
Förstår man inte hur det sker är risken stor att det antingen blir evig opposition eller magplask a la Miljöpartiet, ett inte särskilt bra alternativ för väljarna.
