Det avtal som ligger till grund för regeringsbildningen är i stort bra. Men det viktigaste är att partierna klarar att omsätta det i lagstiftning och politik och att det håller ihop. Ska det vara möjligt att lösa problemen i Sverige i dag krävs att löften hålls.
Tidöavtalet är på flera sätt ett stort skifte i svensk politik. Den kanske största skillnaden är just att det handlar om politik. Där den socialdemokratiska regeringen famlat i åratal med vad den vill finns nu ett stort dokument om vad en kommande regering vill.
Att socialdemokraterna skulle ha lyckats förhandla fram något liknande på motsvarande tid är lika sannolikt som att Morgan Johansson skulle knäcka gängen om han fick en mandatperiod till. Fyra partier som bara kan enas om sin ovilja mot SD, enade av en socialdemokrati som vill vara regering men inte vet vad den vill, skulle ha hamnat i väldigt utdragna förhandlingar. Särskilt om Miljöpartiet skulle göra allvar av kongressbeslutet att bara stödja en regering som den ingår i, och Centerpartiet skulle göra allvar av sitt motstånd mot skattehöjningar.
Det är också fånigt med en avgåendet regering som regerande på oppositionens budget gnäller om marionetter. Ingen har med samma tydlighet visat att makten är viktigare än innehållet.
Tidöavtalet innehåller mycket som är bra. Men det måste gå från dokument till en genomförd politik. När väl politiken börjar komma på plats så kommer det alltid att resas kritik och risken är att det stannar där – vid en god intention.
Det är en sak att sluta ett avtal. En annan när oppositionens brunmålning tar vid. Redan nu går det att tydligt se att målet för oppositionen inte är att presentera en bättre politik utan att smutskasta, vantolka och polarisera.
Det är illa, kanske mer illa än många gånger förr. Sverige står inför en djup lågkonjunktur. Den kommer samtidigt som en energikris och kraftigt stigande räntor. Samtidigt rusar inflationen. I ett sådant läge hade omsorgen om folket varit att försöka enas och lösa problem, inte att skapa konflikt. Facket har insett läget och öppnar för dialog medan oppositionen, den blivande, är låst i polarisering snarare än intresserad av att lösa problem.
Mycket av det som sägs kommer inte att åldras väl och när Sverige 2026 är sig i stort sett likt men med mindre av kriser kring jobb, kriminalitet, energi och annat kommer det att framstå som ännu fånigare.
Regeringens svaga punkt tycks vara Liberalerna. Det är inte jättekonstigt, ofta sägs att bästa sättet att få tre åsikter från Liberalerna är att fråga två av dem. Men frågan är om de kommer att uppfylla sin del av avtalet. Det finns också ett annat perspektiv på deras roll. Uppskattningar tyder på att var femte röst på Liberalerna var en stödröst. Samtidigt som Liberalerna måste värna de beslut som fattats internt är det också viktigt att komma ihåg stödröster. Dels för att tacka dem som lånade ut sin röst för att rädda kvar partiet i riksdagen. Dels för att om Liberalerna ska ha något som helst förtroende i framtiden så måste de hålla sitt ord nu.
Det finns en del att ge beröm i avtalet. En väldigt enkel och självklar sådan sak är att utnämningsmakten ska användas rättvist. Socialdemokraterna har missbrukat den till att få in partiaktiva överallt i förvaltningen. Förhoppningsvis inleds en avpolitisering av utnämningarna. Till exempelvis borde ambassadörer rekryteras via UD snarare än som en reträttpost för politiker.
Kärnkraften och energi är också väldigt bra. Inte minst att snarast undersöka om det är tekniskt möjligt att återstarta stängda reaktorer. Det är också ett stort och viktigt skifte att regeringen går från 100 procent förnybar energi till 100 procent fossilfritt.
Inom en lång rad andra områden är också goda framsteg gjorda. Migration, kriminalpolitik och annat. Det ser ut som om regeringen håller ihop, det vill säga Liberalerna, så kommer det att bli en förbättring av politiken som är substantiell.
Samtidigt är det värt att påpeka en annan viktig sak. För de flesta finns det två borgerliga regeringar i färskt minne. Bildts krisregering som hanterade kollapsen från åttiotalet. Och Reinfeldts reformregering i början på millenniet. Den tillträdande regeringen kommer inte att ha kontroll över politiken och ekonomin utan kommer att behöva hantera flera kriser. Den ekonomiska men också energipolitik och kriminalitet. Det är ett viktigt perspektiv att ha med sig.
